Förbundsredaktören har ordet (januari 2012)

(Utdrag ur Statsvetenskaplig tidskrift, nr 4/2011) 


Enligt Högskoleverkets analys av Statistiska centralbyråns statistik (SCB) viker lärare och forskare vid universitetens och högskolornas humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteter 33 procent av sin arbetstid till att forska och tre procent av arbetstiden åt att ansöka om forskningsmedel (vilket alltså motsvarar knappt en tiondel av den tid som ägnas åt forskning).[1] Var just statsvetenskapens lärare och forskare hamnar går inte att avgöra av Högskoleverkets studie, eftersom den bara redovisar siffror på aggregerad humanistisk-samhällsvetenskaplig nivå. ”Känslan”, som SCB inte mäter, säger mig att det i våra korridorer viks mer än de på pappret lite futtiga tre procenten åt att äska medel. Men den känslan är kanske kopplad till ett annat svårmätt fenomen: hur de där tre procenten lyfter från den beviljade ansökarens axlar men tynger den avslagnes.

                      

Hur mycket tid lärare och forskare ägnar åt sociala medier blir kanske en uppgift för kommande SCB-enkäter – för några tycks dessa verktyg för den tredje uppgiften ta mer än tre procent av arbetstiden i anspråk, illustrerat i en text av Cecilia Garme om svensk politik, svenska statsvetare och Twitter, publicerad i Statsvetenskaplig tidskrift nr 4/2011

MAGNUS ERLANDSSON

INSTITUTIONEN FÖR GLOBALA STUDIER,

MALMÖ HÖGSKOLA 

---

[1] Högskoleverket (2011), Tio procent av forskningstiden ägnas åt att ansöka om forskningsmedel, 2011-11-22, rapport byggd på statistik från Statistiska centralbyråns undersökning om forskning och utvecklingsverksamhet vid universitet och högskolor (http://www.hsv.se/download/18.7dac986013389229f6e80003415/statistisk-analys-ansokan-FoU-medel-2011-11.pdf).

Förbundsredaktören har ordet (oktober 2011)

(Utdrag ur Statsvetenskaplig tidskrift, nr 3/2011) 


Även DN Debatt blir ibland – likt målsättningen med dessa förbundssidor – ”ett forum för diskussion om svensk statsvetenskap och dess utövare”[1]. Bo Rothstein och Mats Alvesson, professor i statsvetenskap respektive företagsekonomi, hävdade på just DN Debatt att på grund av ”den systematiska intellektuella inaveln” – och att inget universitet i landet kan erbjuda en ”internationellt gångbar forskarutbildning” i statsvetenskap – har Sverige alldeles för få ”verkligt skickliga forskare”, därtill för många professorer som egentligen inte lever upp till sin titel.[2]

Artiklar mått på välstånd

Att det är angeläget och bråttom med en förändring slås an i debattartikelns första mening – verkligt skickliga forskare i statsvetenskap (och företagsekonomi) är nämligen en förutsättning för ”länders välstånd”. Eftersom skickligheten hos forskare enligt författarna kan bedömas utifrån ”de kriterier som är gängse i det internationella forskarsamhället” blir den logiska slutsatsen att ju fler artiklar från svenska statsvetare som publiceras och (framförallt) citeras i internationella tidskrifter – desto högre svensk BNP och levnadsstandard.

Om sambandet verkligen finns där må man kanske förstå författarnas iver. Men det finns rimligen fler och viktigare faktorer än antalet tidskriftsartiklar bakom länders utveckling och välmåga. Och en verkligt skicklig statsvetare och en verkligt skicklig företagsekonom bör ha många intressanta och bärkraftiga idéer, utifrån sina respektive discipliner, om vad som på olika politikområden skapar eller motverkar välstånd – idéer som de till exempel kan föra fram i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Kritisk hållning

En annan möjlig förväntan vi kan ha på en statsvetare och en företagsekonom är kanske en kritisk hållning till politikens mål och medel? Skapar konkurrens god forskning? Bör svensk forskningspolitik ha som mål att frambringa världsledande forskare och forskningsmiljöer? Är det rimligt att vägen dit i så fall går genom att få fram så många internationellt publicerade och (framförallt) citerade artiklar som möjligt? (Åtminstone det senare tycks vara ett typiskt utslag av den ”tomhetens triumf” som Mats Alvesson skrivit så dräpande om.[3])

Regeringen gjorde i sin forskningsproposition från 2008 en nykter analys: ”Det är naturligtvis statistiskt orimligt att svensk forskning ska vara bäst i världen på alla områden”[4]. Något mer kontroversiellt är kanske att svensk forskning ”till stor del” ska bedrivas ”inom områden som har eller har förutsättningar att få betydelse för människors välfärd, samhällets utveckling och näringslivets konkurrenskraft”.[5] (Om regeringen också uttalat att statsvetenskap och företagsekonomi därför inte är prioriterade forskningsområden, hade vi säkert sett fler debattartiklar från dessa läger.)

Men inte heller regeringen problematiserade det allt överskuggande måttet på vetenskaplig kvalitet: citeringar. Trots att svensk vetenskaplig publicering fortfarande, tillsammans med den från Schweiz, är högst i världen per capita och trots att antalet artiklar från Sverige hela tiden ökar – har, som det heter i propositionen, ”kvaliteten mätt som citeringsanalys haft en negativ trend under de senaste 25 åren”[6]. Vi har alltså sedan länge en väl fungerande svensk artikelindustri, men lyckas inte få andra artikelförfattare att citera oss i tillräcklig omfattning. Det är först med citeringarna, det menar alltså även regeringen, som effekten kommer på nationalräkenskaper och välståndsindex!

Kvaliteten utslagsgivande

Professorer som gör skäl för sina titlar vill förstås inte att de som inte gör det ska få kalla sig professorer, eftersom det gör titeln mindre märkvärdig och eftersträvansvärd – bra vore kanske om professorsutnämningar återfick sin karaktär av adlande, om det kunde sporra fler till akademiska stordåd. De bästa (enligt det mått som just nu är gängse) tycker förstås att kvalitet (enligt det mått som nu är gängse) ska vara avgörande vid anslagsfördelning och tjänstetillsättningar. Från de bästa ska man kanske inte vänta sig kritik mot de kriterier som fört dem dit de är idag.

Andra möjliga värden

Å andra sidan, om man som mer eller mindre opublicerad och ociterad, därtill långt från den mest urvattnade professorstitel, formulerar kritik mot publicerings- och citeringsskraven får man nog räkna med att inte tas på allvar. Men nog finns en risk att andra angelägna värden ställs åt sidan om internationella citeringar ska vara alltings mått?

·         Vad händer med svenskan som forskningsspråk?[7]

·         Vad händer med samhällsvetenskapernas intresse för svensk empiri?

·         Vad händer med skyldigheten att göra forskningen samhällsrelevant?

·         Hur stävja böjelsen att masspublicera snarlika artiklar i olika tidskrifter?

·         Vad säger antalet citeringar egentligen om förmågan att utveckla sin institutions forskning och utbildning?

·         Och råder inte ett slags intellektuell inavel också emellan de rikligen citerade?

Många tokstollar på varje geni

Om det stämmer, som i en läsarkommentar till Rothsteins och Alvessons artikel, att mycket värdefullt nytänkande kommit från den lilla grupp människor som inte trodde på sin samtids sanningar, men att 99 procent av medlemmarna i denna skara var helt ute och cyklade – då finns det kanske också nu bara en promille, eller färre än så, vars spelrum och utrymme är särskilt viktigt för både vetenskap och samhälle[8]. Huruvida ett stopp för universiteten att anställa de egna doktorerna och koncentrera forskarutbildningen till ett mindre antal lärosäten (artikelförfattarnas lösningar på den vikande citeringstrenden), också påverkar möjligheterna att finna de verkligt skickliga forskarna, det låter jag vara osagt. Om du tror dig funnit någon som passar in i den beskrivningen – var inte så säker på att det är professorstiteln som hägrar, och tänk efter en extra gång innan du tynger henne med krav på publicering!

MAGNUS ERLANDSSON

STATSVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

OCH SCORE, STOCKHOLMS UNIVERSITET

---

[1] Mottot för förbundssidorna är hämtat från Statsvetenskaplig Tidskrift 2010, årg. 112, nr 1, s 114. (Den läsare som minns och saknar några av de teman som utlovades i samma nummer får vänta lite till.)

[2] Rothstein, Bo och Alvesson, Mats (2011), ”Intellektuell inavel hot mot forskningen i Sverige”, DN Debatt, 2011-08-29.

[3] Alvesson, Mats (2006), ”Tomhetens triumf – Om grandiositet, illusionsnummer och nollsummespel.” Bokförlaget Atlas.

[4] Proposition 2008/09:50: Ett lyft för forskning och innovation, s 21.

[5] Proposition 2008/09:50: Ett lyft för forskning och innovation, s 21.

[6] Proposition 2008/09:50: Ett lyft för forskning och innovation, s 21.

[7] Se till exempel Demker, Marie (2008), ”Svensk statsvetenskap – en fruktbar utmark eller endast

en exploaterad periferi” i Statsvetenskaplig Tidskrift, årgång 110, 2008/4, s 426f.

[8] Läsarkommentar till DN Debatt-artikel av Bo Rothstein och Mats Alvesson (”Intellektuell inavel hot mot forskningen i Sverige”), 28 augusti 2011, signerad Modesty Blaise (http://www.dn.se/debatt/intellektuell-inavel-hot-mot-forskningen-i-sverige#article-readers)

Förbundsredaktören har ordet (juni 2011)

(Utdrag ur Statsvetenskaplig tidskrift, nr 2/2011) 


Förvaltningsforskare, men säkert även andra akademiker, praktiker och samhällsintresserade medborgare, förvånas ofta över politikers (och deras närmaste tjänstemäns) uppfinningsrikedom i fråga om att styra och utvärdera sin förvaltning. Grovt sett kan modellerna för förvaltningsstyrning föras till antingen detaljstyrning, med litet manöverutrymme för förvaltningen och svagt politiskt intresse för utvärdering, eller till målstyrning med större manöverutrymme för förvaltningen och starkt politiskt intresse för utvärdering. De flesta förvaltningspolitiska system kombinerar inslag från bägge dessa ideal. Och kombinationsvalen är konsekvensrika – inte bara för förvaltningsforskare.

Kvalitet på högskolorna

Regeringen uppmanade för ett par år sedan Högskoleverket att ta fram ett system för kvalitetsutvärdering av landets högskoleutbildningar. Det är nu sjösatt och från och med årsskiftet ska Högskoleverket bedöma samtliga svenska högskoleutbildningars resultat. Resultat i högre utbildning är inte alldeles enkelt att mäta, ett problem som Högskoleverket löst genom att definiera resultat som ”i vilken utsträckning studenternas faktiska studieresultat motsvarar de förväntade studieresultaten”[1]. De förväntade studieresultaten finns enligt Högskoleverket uttryckta i den så kallade examensbeskrivningen som gäller för den aktuella utbildningen, listade i bilaga 2 i Högskoleförordningen (1993:100). Målen är där uppdelade i en för lärare och elever nu välkänd triptyk: kunskap och förståelse, färdighet och förmåga samt värderingsförmåga och förhållningssätt. Så här lyder förordningstexten:

”För kandidatexamen skall studenten

·         visa kunskap och förståelse inom huvudområdet för utbildningen, inbegripet kunskap om områdets vetenskapliga grund, kunskap om tillämpliga metoder inom området, fördjupning inom någon del av området samt orientering om aktuella forskningsfrågor

·         visa förmåga att söka, samla, värdera och kritiskt tolka relevant information i en problemställning samt att kritiskt diskutera företeelser, frågeställningar och situationer, att självständigt identifiera, formulera och lösa problem samt att genomföra uppgifter inom givna tidsramar, att muntligt och skriftligt redogöra för och diskutera information, problem och lösningar i dialog med olika grupper, och visa sådan färdighet som fordras för att självständigt arbeta inom det område som utbildningen avser

·         visa förmåga att inom huvudområdet för utbildningen göra bedömningar med hänsyn till relevanta vetenskapliga, samhälleliga och etiska aspekter, visa insikt om kunskapens roll i samhället och om människors ansvar för hur den används, och visa förmåga att identifiera sitt behov av ytterligare kunskap och att utveckla sin kompetens.”[2]

Uppsatsläsning en masse

De faktiska studieresultaten hoppas Högskoleverket kunna fånga genom att granska studenternas självständiga arbeten, utvalda genom slumpvisa stickprov, 5-24 arbeten per utbildning. Den här räkneövningen är lite skakig, men låt säga att varje utbildningsområde (ca 150 stycken) finns representerat på fem olika institutioner och att från varje institution ska tio självständiga arbeten granskas – då skulle det betyda att hela 7500 uppsatser ska läsas och bedömas under de följande tre åren (alla utbildningar ska vara bedömda till utgången av 2013). Ta den siffran med en nypa salt – klart är ändå att administrativt monster krävs för att hantera denna totalutvärdering: med, som det heter på Högskoleverkets hemsida, webbmöten, samrådsmöten, upptaktsmöten, bedömarrekrytering, bedömarutbildning, pilottestning och metodutveckling. Dessutom är de självständiga arbetena inte de enda bedömningsgrunderna, till dessa läggs även enkäter till tidigare studenter, institutionernas självvärderingar – och platsbesök (750 stycken med kaffe och kaka, om min räkneövning håller streck)!

Resultatet av resultatet

De institutioner och utbildningar som i slutändan får betyget ”mycket hög kvalitet” kan bli föremål för en belöning, en ”kvalitetspeng”, medan de som visat ”bristande kvalitet” kan få antingen indraget examenstillstånd eller minskade resurser – enligt principen att de som är bäst ska få möjlighet att dra ifrån och de som är sämst aldrig ska få resurser nog att komma ifatt. Det här strider kanske mot någras fördelningspolitiska uppfattning om rättvisa och likvärdighet, men med motsatt princip, att medel skulle omfördelas från hög- till lågpresterande, finns risken (menar konstruktörerna, åtminstone implicit) att de bästa istället skulle anstränga sig för att försämra sina resultat.

Uppsatsläsning en masse

Alla målen i förordningen ovan kanske inte förväntas vara uppfyllda i en och samma uppsats, men så snart en granskare blir selektiv måste ju alla andra granskare också bli det, för jämförbarhetens skull. Och åtminstone min uppfattning av kandidatuppsatser är att de är lite som fingeravtryck, ingen är den andra lik. Jag har också sett uppsatser som uppfyller nära alla kriterier i förordningen, men som av andra skäl fått ett lågt betyg – och tvärtom. Utvärderingen har säkert fått många institutioner att tänka till kring kvalitet på utbildning och uppsatser. Men risken är att man nu stirrar sig blind på (den ju egentligen strömlinjeformande) förordningen och uppmanar studenterna att hellre skriva texter där punkterna är avprickade än att visa sin skapande begåvning – större, alltså, att tänka rätt i boxen än fritt utanför den.

Fri och ofri skolmarknad i England

Även om Högskoleverket (till exempel i sitt yttrande över senaste långtidsutredningen[3]) ibland säger att det samhällsekonomiska nyttoperspektivet behöver kompletteras med andra värden när utbildningssystem utvärderas, är vi nog många på universitet och högskola som har känslan av att just det samhällsekonomiska nyttoperspektivet får ett allt större genomslag i politik för och i utvärdering av utbildning. Den känslan är nog än starkare i England, där koalitionsregeringen till högljudda protester drivit igenom höjda universitetsavgifter (en termin på Cambridge kostar nu över 200 000 kr) och kraftigt sänkta basanslag för samhällsvetenskap och humaniora. De engelska politikernas säregna mix av detalj- och målstyrning i utbildningspolitiken illustreras av att man där försöker skapa ett slags fri marknad för högre utbildning, samtidigt som man inte drar sig för att ingripa i denna marknad – det kommer till exempel inte vara tillåtet för alla universitet att höja sina avgifter, och den engelska regeringen har luftat planer på att inrätta en ny, mäktig organisation med befogenheter att finansiera och konstruera särskilda utbildningar, stänga institutioner som inte lever upp till målen (om till exempel hur många avhopp som ska tillåtas på en utbildning) och hantera studenters klagomål.[4] 

Forskningens nytta

Det heter nu också att vid fördelning av engelska forskningsmedel ska forskningens konsekvenser och nytta för samhället spela roll (man är så precis att man säger att en femtedel av varje individuell anslagsgranskning ska vikas åt det sökta arbetets ”impact”). Kritiker tror detta framgent kommer leda till att bara nyttan för näringslivet och de just då sittande politikerna kommer att vägas in – och då ligger samhällsvetenskaperna och humaniora risigt till. För den engelska statvetarartikelns samhällsnytta är säkert lika svårmätt som resultatet på den svenska kandidatuppsatsen.

”That the importance of the humanities cannot be registered on a spreadsheet shows the limitations of spreadsheets, not of the disciplines being measured.”[5]

MAGNUS ERLANDSSON

STATSVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

OCH SCORE, STOCKHOLMS UNIVERSITET

---

[1] http://www.hsv.se/kvalitet/utvardering.4.7b18d0f311f4a3995d57ffe3709.html, per den 16 juni 2011.

[2] Högskoleförordning (1993:100), bilaga 2

[3] http://www.hsv.se/download/18.27d86368130216405a680002741/13-1948-11-yttrande-langtidsutr.pdf, per den 16 juni 2011.

[4] Pears, I (2011), After Browne, i London Review of Books, Vol 33, No 6, 17 mars 2011, (http://www.lrb.co.uk/v33/n06/contents).

[5] Pears, I (2011), After Browne, i London Review of Books, Vol 33, No 6, 17 mars 2011, (http://www.lrb.co.uk/v33/n06/contents).

Förbundsredaktören har ordet (mars 2011)

(Utdrag ur Statsvetenskaplig tidskrift, nr 1/2011) 


I P1:s Filosofiska rummet intervjuades i höstas den amerikanske filosofiprofessorn Massimo Pigliucci[1]. Samtalet kretsade kring rationalitet, kritiskt tänkande och vetenskapens ansvar. Vår längtan efter att underkasta oss ideologier, fallenheten att hoppa från fenomen till slutsatser trots att kausaliteten saknas, och att oreflekterat lita till auktoriteters argument, får Pigliucci att längta efter ett samhälle mer präglat av kritiskt tänkande. I sin bok ”Nonsense on Stilts: How to Tell Science from Bunk”[2]^,[3], skriver Pigliucci att kritiskt tänkande måste läras ut till varje generation, för det kommer (rimligen) aldrig bli en del av våra medfödda egenskaper. Han vidgår att vi ser mer av förnuftiga resonemang och mer av öppen diskussion nu än förr, men fundamentalism lockar bakom varje hörn, och vi har inte långt bak i tiden till 1900-talets värsta katastrofer – förklarade av att många människor mer eller mindre frivilligt anslöt sig till stränga, strikta och förgörande ideologier.

Struntpratsdetektor

När studenterna lämnar seminarierummet uppmanar Pigliucci dem att inte stänga av sin ”Baloney Detector”. Pigliucci liknar konsten i kritiskt tänkande vid att lära sig köra bil; det kräver hårt arbete i början, sen går det av sig själv. Kritiskt tänkande gör dig uppmärksam på när någon försöker få dig att tro och tycka något utan giltigt belägg. Men använd detektorn med urskiljning (det sociala livet kräver ju en viss acceptans för eget och andras struntprat). Nyttja den när du väljer parti, innan du bokar tid hos homeopaten – eller när du försöker avgöra vilken av alla statsvetares utsagor som har verklig bärkraft.

Eftersom vetenskapsmän och forskare har ett särskilt stort förtroende bland medborgarna har de också ett särskilt stort ansvar. Och enligt Pigliucci tål detta förtroende och ansvar bara ett visst antal fel och nonsensutsagor. Efter det är auktoriteten förlorad, förbrukad, och med ”rätt” betingelser finns risken att medborgarna istället vänder sig till demagogerna, som sedan slungar tillbaka samhället några hundra år eller så. (Begrunda detta, du statsvetare som sagt något som inte stämmer eller som kan klassas som trams!)[4]

Svensk statsvetenskap – ett ämne i tiden?

Pratiga eller ute-och-cyklande statsvetare var inget uttalat tema när svensk statsvetenskaps hälsotillstånd och framtid debatterades under Statsvetenskapliga förbundets årsmöte och 40-årsjubileum i Göteborg.[5] Men väl statsvetarnas särskilda, och enligt Marie Demker nu dessvärre bristfälliga, ansvar och förmåga att vara just detektorer som avslöjar maktens gallimatias. ”Makten i form av de samhälleliga strukturerna och institutionerna har vi (…) alldeles för godtroget (…) förhållit oss neutrala till”[6]. Det bor en potentiell maktkritiker i varje statsvetare, men få svenska statsvetare ser nu maktkritiken som sin huvuduppgift. Möjligen hänger detta delvis samman med förändrade incitamentsstrukturer och reviderade kriterier i bedömningen av vetenskaplig kvalitet (vilket också var teman under årsmötets debatt). Det är betydligt lättare att ranka och gradera genom att räkna antalet engelska artiklar eller att avgöra i vilken utsträckning en artikel bidrar till inom-disciplinär (om än internationell) forskning, än att bedöma i vilken mån forskningsresultaten blottlägger missförhållanden och bidrar till ett bättre, mer effektivt, rättvist eller jämställt samhälle. Bäst att som forskare satsa på det förra, alltså. (Även om några i panelen uppmanade statvetarkåren att samlas kring ett försök att förändra och påverka incitamentsstrukturerna.)

Fokus på metod

I sin avhandling visar idé- och lärdomshistorikern Rangnar Nilsson hur sakkunnigutlåtanden från 1960- och 1990-talen och i samband med tjänstetillsättningar i statsvetenskap, litteraturvetenskap och fysik har skiljt sig åt.[7] För fysiken var resultaten den viktigaste bedömningsgrunden, för litteraturvetenskapen materialen. Och för statsvetenskapen? Metoden, förstås! Till skillnad från de bägge övriga disciplinerna lades för de statsvetenskapliga tjänsterna heller ingen vikt vid den eventuella samhällsrelevansen i den sökandes forskningsresultat. Det heter i en sammanfattande artikel som Nilsson skrivit utifrån avhandlingen att statsvetarna ”inte i någon period [anknöt] till externa aktörer vid värderingen av resultat”.[8] Även en av årsmötets paneldebattörer, Lauri Karvonen, menade att den svenska statsvetenskapens metod- och teorifokus har varit till förfång för den relevans disciplinen skulle kunnat ha haft för det omgivande samhället.

Kriterierna ger innehållet

En rektor på Poppius Journalistskola berättade en gång för undertecknad (om än i lite svepande ordalag), att på 1970-talet var den gemensamma nämnaren bland de sökandes motiv att man ”ville förändra samhället genom att ställa sig på de svagas sida”, medan 1990-talets studenter ”sökte ett spännande yrke där man kunde förverkliga sig själv, möta kändisar och i bästa fall få synas i TV”. Analogin är kanske inte självklar – men man ska inte underskatta betydelsen av hur belöningssystemen ser ut när man söker förklaringar till varför människor ägnar sig åt det de gör. Byt i kriterierna ut antalet engelska artiklar, ämnesrelevans, förväntningar om erfarenhet av ledning och planering av forskning och samverkan, mot antalet maktkritiska, samhällsrelevanta och svenska artiklar, författade på tvärs mot subdisciplinens eller de överordnande kollegornas skolbildning – och du skulle snart se en annan svensk statsvetenskap. Kanske skulle vi då få fler av de statsvetenskapliga intellektuella debattörer, ordningsmän och folkupplysare som Marie Demker – och flera andra i Göteborgspanelen – efterlyser. För vem, frågar Demker, ”behöver en statsvetenskap som inte engagerar sig i det egna samhällets politiska frågor?”[9]. Åsikterna gick ibland isär under diskussionen, men alla i panelen tycktes sluta upp bakom idén att statsvetare kan lämna viktiga, normativa bidrag till samhällsdebatten (särskilt så när det gäller den ekonomiska politiken, enligt Lars Calmfors) – om fler i skrået lyckas sätta sig över rädslan att bli stämplad eller etiketterad.

Problem och lösningar

Bland de hot som målades upp (och recept som skrevs ut) under debatten kan också nämnas risken för en urvattnad och försämrad statsvetenskaplig grundutbildning som en följd av sänkta krav på studenterna och inom-disciplinära revistrider med arbetsdelning och splittring som följd. Lösningarna och framtiden låg, om än inte enligt en enhällig panel, i de stora programmen (eftersom de bästa böckerna inte längre skrivs av en ensam forskare på sin kammare) och en betoning av det generella och den disciplinövergripande relevansen.

Att vara eller inte vara statsvetare

Ett annat lite känsligt och frånvarande ämne under debatten var att många statsvetare kanske borde göra något annat, eller åtminstone lämna akademin, eftersom det inte finns plats för alla.[10] Lite grovt kan vi kanske dela in statsvetarkåren i en liten klick internationellt eller nationellt lysande stjärnor, en större grupp av (ibland) entusiasmerande lärare, handledare och verksamhetschefer, en likaså relativt väl tilltagen skara av erkänt skickliga forskare, om än inte rikligt citerade, än. Och så en kort men ofta uppringd lista på statsvetare som i den tredje uppgiften ser en plikt och ett nöje i att kommentera och recensera politiker och politik i våra medier. (Vissa ingår förstås i flera av dessa kategorier.)

Men så finns det också de som inte bestämt sig. Som i brist på förmåga eller drivkraft inte lyckas förlänga sitt CV enligt meriteringskonstens alla regler (åk utomlands, koppla upp dig mot olika nätverk, visa dig på konferenser, skriv engelska artiklar och böcker själv och med andra, sök pengar hela tiden, undervisa, ta administrativt ansvar, ta plats!), för att åtminstone ha en teoretisk chans till en fast tjänst någonstans, någon gång. Systemet tillåter (än så länge) denna grupp att klamra sig fast, att hanka sig fram, att bidra med lite här och där. Utslagningsprocessen fungerar bra i slussen in till forskarutbildningen, eftersom de allra flesta aldrig kommer in. Och om än ibland med känslan av att ha utsatts för godtycke hos de refuserade, så sker ju en ständig urskiljning i samband med stora och små utlysningar av forskningsmedel. Men den där sista knuffen, i all välmening, av en överordnad kollega ut mot andra äventyr ser vi inte så ofta. Steget får man ta själv. Men vart? Och när?! Liksom en relation som vänder efter några motiga år kan ju också en karriär plötsligen och lite oväntat ta fart. (Begrunda också detta, du statsvetare i limbo!).

MAGNUS ERLANDSSON

STATSVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

OCH SCORE, STOCKHOLMS UNIVERSITET

---

[1] ”Nonsens på styltor – om kritiskt tänkande och vetenskapens ansvar”, Filosofiska rummet, SR P1, 2010-10-24.

[2] Pigliucci, Massimo (2010), Nonsense on Stilts: How to Tell Science from Bunk, University Of Chicago Press.

[3] Första ledet i titeln är ett uttryck taget från Jeremy Bentham (1748-1832), engelsk filosof och upphovsman till utilitarismen. Bentham använde detta uttryck för att avvisa idén om naturliga rättigheter. Redan (mänskliga) rättigheter var nonsens och naturliga rättigheter var ”nonsens på styltor”.

[4] Se till exempel rapporten från Vetenskap och Allmänhet (VA), Slitsamt förvärvat och snabbt fördärvat? – en studie av förtroendet för forskare (VA-rapport, 2011:1). Rapporten och den årliga så kallade VA-barometern visar att andelen tillfrågade med stort eller mycket stort förtroende för forskare vid universitet och högskolor sjönk från 75 procent 2009 till 63 procent 2010. ”De flesta med litet förtroende menar att forskningen antingen är styrd – av företag, politiker eller forskares egna intressen – eller komprometterad av fusk och oegentligheter. Många anger även att forskningen är för ’flummig’, att den ger för lite resultat eller helt enkelt är onödig.” Citat från http://v-a.se/2011/03/slitsamt-forvarvat-och-snabbt-fordarvat-en-studie-av-fortroendet-for-forskare, per den 15 mars 2011.

[5] ”Statsvetenskap – ett ämne i tiden?”, debatt på Statsvetenskapliga förbundets årsmöte i Göteborg 2010 (30 september – 2 oktober 2010), ledd av Ulf Bjereld och med Lars Calmfors, Marie Demker, Lauri Karvonen, Cecilia Malmström och Bo Rothstein i panelen.

[6] Statsvetenskap som ämne – brist på maktkritik och hot om bristande relevans?, bloggpost signerad Marie Demker: http://vanstrastranden.wordpress.com/2010/10/03/statsvetenskap-som-amne-brist-pa-maktkritik-och-hot-om-bristande-relevans/

[7] Nilsson, Rangnar (2009), God vetenskap: hur forskares vetenskapsuppfattningar uttryckta i sakkunnigutlåtanden förändras i tre skilda discipliner, Göteborg Acta Universitatis Gothoburgensis.

[8] Nilsson, Rangnar (2009), Vad är god vetenskap?,,i Tvärsnitt 2: 2009,  http://www.vr.se/6/121.html

[9] Statsvetenskap som ämne – brist på maktkritik och hot om bristande relevans?, bloggpost signerad Marie Demker: http://vanstrastranden.wordpress.com/2010/10/03/statsvetenskap-som-amne-brist-pa-maktkritik-och-hot-om-bristande-relevans/

[10] Debatten snuddade vid detta ämne när Bo Rothstein (kanske med en blinkning åt panelens Cecilia Malmström, disputerad statsvetare men nu EU-kommissionär för inrikes frågor), tipsade om att ”statsvetare kan göra mycket nytta på andra ställen än inom disciplinen”. 

Förbundsredaktören har ordet (juli 2010)

(Ur Statsvetenskaplig tidskrift 3/2010)

____________________________­­

Tänk dig att du vikt ett decennium åt att kartlägga ett statsvetenskapligt fenomen, att du kommit till revolutionerande slutsatser, att boken du publicerar gör dig till en fixstjärna på forskarhimlen, att du omges av lovord, priser, beundran – och en lagom kittlande dos av avundsjuka. Och så börjar marken gunga.

Man finner allvarliga fel i din forskning. Fel som du först viftar undan, men som snart överskuggar allt annat. Du försöker förklara och försvara dig, men blir motbevisad. Du förlorar ditt anseende, dina utmärkelser, dina vänner, ditt jobb.

Det kunde vara en filmtrailer, men det är också vad som drabbade historikern Michael A. Bellesiles[1]. I boken som blev hans berömmelse och fall hävdade Bellesiles att fram till det amerikanska inbördeskriget, 1861-1865, var vapen sällsynta i USA[2], en politiskt kontroversiell slutsats som gladde vapenmotståndare lika mycket som det upprörde vapenlobbyn. Men Bellesiles material och metoder ifrågasattes och efter en bitter strid stod det klart att Bellisiles inte kunde visa hur och på vilka grunder han hade nått fram till sina resultat. En kommitté vid hans eget universitet förklarade att hans forskning varit oprofessionell och vilseledande och han uppmanades att lämna sin anställning. De fina priserna återkallades eftersom Bellisiles hade ”violated basic norms of scholarship”.[3]

Fusk och framgång

Bellisiles belackare menade att data medvetet förfalskats (något som Bellisiles själv aldrig vidgått) och att man ur det material Bellisiles hänvisade till istället kunde dra rakt motsatta slutsatser (lite grovt att minst ett vapen legat under var mans kudde sedan Mayflower). Men Ballisiles öde bör få oss att reflektera över varför också akademiker frestas att ta förbjudna och riskfyllda genvägar till framgång, likt elitidrottare som sänker vikten på diskusen eller dopar sig. Och hur bygger man institutioner för att förebygga fusk?

                      Rimligen spelar en mängd faktorer in när forskaren medvetet manipulerar sina data – och de faktorer vi som vi fördömande väljer att lyfta fram bottnar i vår syn på människa och samhälle. Några vill kanske förklara snedstegen med den fuskandes egen bristande rätts- och moraluppfattning och jakt på status och berömmelse. Andra menar att det samhälle vi skapat, där framgång är måttet på lycka, fostrar oss i just en sådan riktning: idrottaren är så beroende av goda resultat för reklamintäkter och sponsring – och forskaren av en strid ström av citerade artiklar för sin karriär och försörjning – att de känner sig pressade att nyttja ottillåtna medel, och sover sedan oroligt i rädsla för att upptäckas.

                     

Misstag, slarv – eller bara olika tolkningar

Även utan att behöva misstänkas eller beslås med medvetet brott mot god forskningssed, finns det förstås många exempel på när forskare får sina slutsatser utmanade, ifrågasatta, eller fullständigt förkastade. Och både som lekman och forskare är det ibland svårt att veta vad och vem man ska tro. Hur – i termer av metod och material – man nått fram till sina resultat tycks spela en helt avgörande roll för resultaten i sig. Det är visserligen ingen nyhet för alla som någon gång skrivit en tvåbetygsuppsats, men betyder också att samhällsvetenskapliga ”sanningar” sällan dyker upp som svar på frågorna i ”Vem vet mest?”.

Samband inte nödvändigtvis beroende

Det finns fler discipliner som brottas med dessa dilemman. Kvällstidningarnas löpsedlar handlar ofta om hur vi bör äta för att må bra och leva längre, råd som tycks följa modets svängningar, men som rimligtvis bygger på vetenskapligt genomförda medicinska studier som faktiskt visar korrelationer mellan ett friskt hjärta och ett lagom rikligt intag av antingen olivolja, fisk och blåbär – eller choklad, vin och fett!

Men korrelation är inte nödvändigtvis samma sak som kausalitet, något som kritikerna av den uppmärksammade boken Jämlikhetsanden[4] försökt göra ett nummer av. Medan bokens författare tycker sig finna korrelationer mellan å ena sidan stigande materiell välfärd och ökad lönespridning och å andra sidan ökad fysisk och psykisk ohälsa, växande kriminalitet och tilltagande våld – och med titeln hävdar att jämlika samhällen nästan alltid är bättre samhällen – menar kritikerna att det nästan alltid är precis tvärtom, och att boken inte lyckas visa att korrelationen också ger orsakssambanden. Andreas Bergh, välfärdsforskare och nationalekonom, som skrivit ett förord till ”motboken” Jämlikhetsbluffen[5] (med ett äpple och ett päron på omslaget), menar att orsakssambanden i Jämlikhetsanden är känsliga för urval av länder och datakällor, och att det också krävs studier på individnivå för att man ska kunna säga något säkert om ojämlikhetens effekter på ohälsan.[6]

Kumulativitet eller sisyfosarbete

Man ber förstås om mothugg när man försöker bevisa något som strider mot andras ideologiska uppfattningar, och de är väl särskilt starka i frågor om vapen och fördelningspolitik. Men tilltron till professorer (en av författarna till Jämlikhetsanden, Richard Wilkinson, bär inte mindre än tre olika professorstitlar) och samhällsvetenskaplig metod bör få sig en liten knäck var gång forskningsresultat ifrågasätts, av andra forskare, journalister eller politiker. Samhällsmedborgaren kan med viss rätt och hetta undra över om det finns någon kumulativitet i den samhällsvetenskapliga akademin: ”Håller någon forskning streck – eller kan ni bevisa allt och ingenting?”.

Att söka fel och bekräftelse

Det heter under intersubjektivitetens stolta paroll att vi ska kunna upprepa varandras studier och nå fram till samma resultat. Men en del forskare tycks finna större drivkraft och glädje i att kritisera andras metoder, teorier och slutsatser än att bekräfta dem. Att intensivt leta efter felen, åtminstone i de böcker och artiklar som får stort genomslag, ska möjligen ses som ett hedersamt arbete, men det enda som bekräftas då är ju egentligen bara, gång på gång, den där sanningen från tvåbetygsseminariet: att metoder och material är avgörande för resultaten. Å andra sidan, på grund av att vi samhällsvetare inte har så många axiom att bygga vår forskning utifrån, samlas vi gärna i mindre kotterier, där vi delar intressen och forskningsfält, där vi har ungefär samma verklighetsuppfattning, likartade metoder – och inte så sällan därför faktiskt lyckas bekräfta våra kollegors bild av hur saker och ting hänger ihop.

Ingen egen myndighet mot forskningsfusk

Inte heller Sverige är förskonat från fuskande akademiker och här har länge förts en diskussion om vilka institutioner som krävs för att förebygga oärlighet och förfalskning inom forskning. Granskning av artiklar och forskningsresultat före publicering är ett vedertaget sätt, men långt ifrån vattentätt, bland annat eftersom artikelförfattare sällan förväntas att bifoga rådata och då granskarna knappast kan förväntas att gå igenom materialet (där det nu finns) för att bilda sig en egen uppfattning om rimligheten i tolkningarna.

                      Varje svensk högskola har rutiner för hur man utreder misstankar om vetenskaplig oredlighet, ofta präglat av diskretion och som det heter ”konfidentiella förberedande undersökningar”[7], eftersom man vill ha på fötterna innan man ger offentlighet åt en anklagelse som ju kan få stora konsekvenser.

Efter en del turer inrättades den 1 januari 2010 en så kallad expertgrupp för oredlighet i forskning (förlagd till Centrala etikprövningsnämnden, CEPN, i Stockholm). Men konstruktionen har kallats tandlös, av flera skäl: 1) gruppen har inte status av egen myndighet och är därför inget självständigt utredningsorgan, 2) det är bara högskolorna själva (i praktiken rektorn) som avgör om högskolornas egna utredningar av misstänkt forskningsfusk ska kompletteras med ett yttrande från expertgruppen (vilket innebär att det inte finns möjlighet för någon ”whistle blower” att på egen hand slå larm[8]), och 3) tillskapandet av gruppen har inte följts av några riktlinjer för vad som ska anses vara oredlighet i forskning, eftersom man i beredningen inte lyckats nå enighet kring hur oredlighet ska definieras. Det senare måste betecknas som en avgörande brist, med tanke på gruppens uppdrag.[9] Man får nog betrakta högskolorna som vinnare, eftersom denna konstruktion innebär att det även fortsättningsvis är upp till rektor att avgöra hur oredlighet ska anges, utredas och vilka påföljderna ska bli.[10]

Riktlinjer för god forskning

Möjligen kan man i arbetet med att definiera oredlighet hämta inspiration ur Vetenskapsrådets åtta budord för forskare, som de formuleras i Vad är god forskningssed?, uttryckta på ett ledigt språk (men med det något mer uppfordrande skall istället för ska).

• Du skall tala sanning om din forskning
• Du skall öppet redovisa metoder och resultat
• Du skall öppet redovisa kommersiella intressen och andra bindningar
• Du skall medvetet granska och redovisa utgångspunkterna för dina studier
• Du skall inte stjäla forskningsresultat från andra (t ex från yngre medarbetare)
• Du skall hålla god ordning i din forskning (bland annat genom dokumentation och arkivering)
• Du skall inte bedriva din forskning på sådant sätt att andra människor kommer till skada (t ex försökspersoner)
• Du skall vara rättvis i din bedömning av andras forskning

MAGNUS ERLANDSSON

STATSVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

OCH SCORE, STOCKHOLMS UNIVERSITET

---

[1] Bartlett, Tom (2010), Michael Bellesiles Takes Another Shot, artikel i The Chronicle of Higher Education, 3 augusti 2010. (http://chronicle.com/article/Michael-Bellesiles-Takes-An/123751/).

[2] Bellesiles, Michael A (2000), Arming America: The Origins of a National Gun Culture, New York: Knopf.

[3] Bartlett, Tom (2010), Michael Bellesiles Takes Another Shot, artikel i The Chronicle of Higher Education, 3 augusti 2010. (http://chronicle.com/article/Michael-Bellesiles-Takes-An/123751/).

[4] Wilkinson, Richard & Picket, Kate (2010), Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen, Stockholm: Karneval förlag.

[5] Snowdon, Christopher (2010), Jämlikhetsbluffen, Stockholm: Timbro.

[6] Timbro (2010), Jämlikhetsbluffen orsakade vass debatt, referat från bokpresentation, 18 augusti 2010, http://www.timbro.se/innehall/?art=lansering-av-jamlikhetsbluffen#referat

[7] Uppsala universitet (2010), Vetenskaplig oredlighet (riktlinjer avseende förfarandet vid anklagelse om), diarienummer UFV 2010/664 ( http://regler.uu.se/Detaljsida/?contentId=14311)

[8] Samuelsson, Marielouise, (2009), Kritik mot brist på riktlinjer när forskningsfusk ska utredas, artikel i Universitetsläraren, nr 13 2009.

[9] Vetenskapsrådet (2009), Promemoria angående förordningsändringar avseende vetenskaplig oredlighet, yttrande över Utbildningsdepartementets promemoria "Expertgrupp för oredlighet i forskning vid Centrala etikprövningsnämnden, (http://www.vr.se/download/18.44482f6612355bb5ee780002385/090821_Vetenskapsradets%2Bsynpunkter_pm%2Bom%2Boredlighet.pdf

[10] Samuelsson, Marielouise, (2009), Kritik mot brist på riktlinjer när forskningsfusk ska utredas, artikel i Universitetsläraren, nr 13 2009.

Förbundsredaktören har ordet (mars 2010)

(Utdrag ur Statsvetenskaplig tidskrift, nr 2/2010)

____________________________­­

I handen håller du nu ett temanummer av Statsvetenskaplig tidskrift, med fokus på de svenska politiska partierna. Även dessa så kallade förbundssidor – ett av Statsvetenskapliga förbundets fönster ut mot sina medlemmar och en plats för diskussion om svensk statsvetenskap och dess utövare – viks denna gång åt politiska partier och dess politiker. Men vinkeln på följande sidor (och som denna gång mer tjänar som förbundsredaktörens eget fönster än förbundets), blir istället på vilket sätt och med vilka konsekvenser svenska statsvetare deltar i den offentliga debatten om landets partier och politiker.

På armlängds avstånd

Statsvetare, liksom andra forskare från andra vetenskapliga grenar och discipliner, blir ibland rådfrågade och konsulterade som en del i den politiska beredningen och de deltar inte sällan i olika policyprocesser som utredare, utvärderare, bollplank och kommentatorer. Men statsvetarens ord och rekommendationer väger oftast lätt när de politiska avvägningarna och vägvalen sedan görs av de röstande, av partierna, och av politiker i regering och riksdag – och skam vore väl annars, givet de demokratiska principer vi bekänner oss till, i ett land där demokratin förverkligas genom partier, inte ”experter”.

Det finns därtill många exempel på när våra partier och politiker markerar distans till mer eller mindre explicita påbud från forskarsamhället. När SNS Konjunkturråd i januari i år presenterade sin senaste skrift[1] avslutade finansminister Anders Borg sina kommentarer med att säga ”SNS bör inte göra fler sådana här rapporter”[2]. När förre statsministern Göran Persson gavs tillfälle att tycka till om en av Globaliseringsrådets många forskarförfattade texter[3] hette det att ”det är en intressant och välskriven rapport – jag har egentligen bara problem med alla förslag i den”.[4]  Och det ljumma mottagande som just Globaliseringsrådets slutrapport fick av den sittande regeringen skvallrar om ett missnöje med rådets rekommendationer och kanske också med formerna med vilka de tagits fram och lanserats. Forskare hålles kort alltså, men som sagt, på goda grunder, om man värnar de politiska partiernas ensamrätt att (åtminstone i slutändan) formulera, presentera, implementera – och ta ansvar för – politik.

Statsvetare som stildomare

Nu var det inte statsvetarnas egenskaper som mer eller mindre framgångsrika kritiker eller inspiratörer i policyformulering som skulle vara ämnet här, utan den mer snäva rollen som utläggare och bedömare av partiers och politikers förehavanden som organisationer och personer (möjligen med åtminstone indirekta konsekvenser för vilka partier och politiker som väljs och för den politik de sedan kan föra). Och jag börjar med att ge en handfull exempel på omdömen, och recept, från några av de statsvetarkollegor – de flesta dock med professors titel – som inte drar sig för att kommentera just politikers och partiers ageranden.

Ulf Bjereld menade nyligen i en debattartikel – kallad ”Frifräsande bloggare hotar partierna inifrån” – att det fortfarande finns ”alltför många politiker och kampanjstrateger som inte förstår de sociala mediernas logik eller hur den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar villkoren för det politiska livet”. Bjereld säger i samma artikel att ”Urban Ahlin gav stenåldern ett ansikte när han (DN 26/10-08) kritiserade Pär Nuder för att i sina memoarer vara alltför frispråkig”. Rådet från Bjereld direkt till det socialdemokratiska partiet blir att bejaka den nya medielogiken ”och våga släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet vari varumärket har sin grund.”[5]

Bjereld är ledamot av förbundsstyrelsen för Sveriges kristna socialdemokrater (Broderskapsrörelsen), och möjligen ska hans råd också ses som en partikamrats och inte bara en statsvetares. Inläggen på Bjerelds egen blogg får kanske inte samma spridning som en artikel i Expressen, men i denna blogg kan vi läsa om en tv-sänd debatt i Agenda (den 8 maj 2010) mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt: ”[M]an får lätt bilden av att Reinfeldt tror att det inte finns något problem i världen som inte kan lösas med hjälp av skattesänkningar. Kanske att t o m vädret blir bättre med sänkt skatt”, och att ”Mona Sahlins bästa gren är ideologi. Bara ett jämlikt samhälle kan vara pluralistiskt, var en bra oneliner”.[6]

Mer tvärsäkert än prövande

Peter Esaiasson kommenterade ett annat möte mellan Sahlin och Reinfeldt (i SVT Aktuellt den 3 maj 2010), med orden att Reinfeldt saknade argument: ”Det var mycket avklätt. Reinfeldt verkade inte veta vad han skulle säga”.[7] Tidigare, i en kommentar till sjukförsäkringsdebatten, hävdade samme Esaiasson att borgerliga politiker skyllde på Försäkringskassans anställda. ”Att skylla på någon annan, i det här fallet myndigheten, är politikers strategi nummer ett. Det är inte så intellektuellt snyggt, men opinionsmässigt är det effektivt”.[8]

Svend Dahl, doktorand i statsvetenskap, menade i en nätpublicerad replik (på ett inlägg av Anne-Marie Pålsson om partieliternas makt över riksdagens ledamöter), att det centrala för den enskilde politikern är ”att se till så att man maximerar sina möjligheter till maktinnehav”[9].

”Då blir det också naturligt att lojalt ställa upp när partiledningen kasserar gamla hjärtefrågor. Ett sådant perspektiv (…) kan hjälpa oss att förstå varför nästan inga moderater protesterar mot partiledningens ständiga omprövningar av den egna politiken, varför inga folkpartister protesterat när socialliberalismen ersatts med batongliberalism eller varför det rödgröna samarbetet för det flesta miljöpartister är helt okontroversiellt.”[10]

Furstespeglar i tidningar och blogg

Många statsvetare kände sig kallade att ge sin syn på den så kallade Schenström-affären när denna dominerade mediernas bevakning av den då nytillträdda regeringen. Olof Ruin utdelade då rådet att ”i stället för att försöka sopa problematiken under mattan, borde statsministern rakt upp och ner ha sagt ’det här var inte bra’(…) Nu valde han att bagatellisera saken, det gör saken värre för honom.”[11] Reinfeldt tycks ha lyssnat på uppmaningen – bara några dagar senare säger han så här om uppgifterna att en av hans övriga statssekretare misstänkts för skattebrott: ”Det inträffade är inte bra”.[12]

Att Reinfeldt hade svårt att ge klara besked under turbulensen efter sin statsekreterares krogbesök kommenterades också av Sören Holmberg: ”Frågan alla ställer sig nu är hur det står till med hans omdöme”.[13]

Mitt sista exempel här på vad vi kanske kan kalla statsvetenskaplig frispråkighet är Henric Oscarssons kommentar till Mats Odells etikett ”Tobleronepolitik” på oppositionens förslag om 9 miljarder kronor till skola, vård och omsorg – ett uttalande som enligt Oscarsson ”saknade den elegans, kvickhet och det nyhetsvärde man kan förvänta sig av ett motståndarkritiskt angrepp från en erfaren och ansvarstagande politiker. Uttalandet kunde i själva verket ha varit frambrölat av vilken döbloggare som helst”[14] (min kursivering).

Efterfrågade och ofta förekommande

Ovan listades bara ett litet och kanske inte representativt urval av några statsvetares tankar, synpunkter och åsikter om politiker och partier, klippta ur artiklar, intervjuer och bloggar. Det kunde varit betydligt fler förstås, och om jag hade velat fånga alla åsikter som statsvetare ger luft åt i tidningar, radio, tv och på internet hade antalet träffar säkert blivit flera tusen under samma period.[15] Tanken är att jag med dessa exempel som fond ska försöka inleda ett resonemang och kanske starta – eller i så fall snarare fortsätta – ett meningsbyte om konsekvenserna av svenska statsvetares deltagande i den offentliga debatten, om än bara när det gäller landets partier och politiker.

I några av de mediestrategiska råden ovan skönjs möjligen en lätt slagsida åt vänster[16], även om svenska samhällsvetare generellt tycks befinna sig i den politiska mittfåran[17]. Å andra sidan borde det inte vara några problem med eventuella slagsidor, om bara statsvetarnas politiska preferenser görs tydliga. Det finns ju flera statsvetare i landet som är uttalade partisympatisörer eller till och med aktiva politiker, och flera, särskilt bland de yngre, i statsvetarprofessionen skyltar ganska obesvärat med sina politiska sympatier och värderingar på Facebook, debattinlägg eller i TV-soffan. Om bara läsare, lyssnare och studenter är medvetna om risken – eller möjligheten – att vissa av utsagorna kan vara färgade av statsvetarens politiska hemvist finns väl inget hinder att uppmana statsvetare att tycka till när frågorna ställs? För visst kan vi förutsätta kritiska mediekonsumenter bland tv-tittare och tidningsläsare, liksom värderande elever i föreläsningssalarna? För inte kan väl några frifräsande bloggare hota statsvetenskapen inifrån (om nu en lite orättvis jämförelse tillåts)?

Ransonering eller frikostighet

Eller är det kanske så, som några hävdar, att medielogikens dramaturgi bara tillåter ensidiga argument och förenkling och att statsvetare därmed borde hålla sig för goda för att överhuvudtaget delta?[18]  Och finns det en risk – som för vissa inte är värd att ta – att ”en överexponering medför att varje statsvetarframträdande kommer att tillmätas mindre tyngd i samhällsdebatten”[19]? Uppmaningar till återhållsamhet med liknande argument har riktats från bland andra statsvetarprofessorerna Olof Ruin och Kjell Goldmann.[20] Medan anmaningar till mer aktivitet från statsvetarna på debattsidor och i tv-soffor kommer från bland andra Svend Dahl, själv flitigt förekommande kommentator.

Dahl berättar i en debattartikel att han visserligen får uppskattande kommentarer från kollegor efter medieframträdanden, ”men samtidigt pratas det på akademiska konferenser, och i sociala sammanhang, lite föraktfullt om de samhällsvetare som ofta uttalar sig i medierna.”[21] Dahl argumenterar för att förmågan att föra ut sin forskning på nationella debattsidor eller i tv borde vara lika relevanta bedömningsgrunder vid tillsättning av forskar- eller lärartjänster som publicering i internationella tidskrifter.[22]

Rättvisande kriterier

Men all statsvetenskap får inte tv-producenter och debattredaktörer att hoppa lika högt av upphetsning. Frågor från journalister som bevakar svensk politik kommer rimligtvis oftare till de statsvetare som i sin forskning intresserat sig för partier, opinionsbildning, val och ledarskap, än till dem som ägnar sin forskartid åt statsförvaltningens organisering. Vissa statsvetare tycks också ha lättare än sina kollegor att formulera sig snabbt och slagkraftigt. Den statsvetare som inte är riktigt säker, vrider och vänder på argumenten som sutte hon på ett seminarium (och likt den kinesiska kommunisten Zhou Enlai svarar ”det är det alldeles för tidigt att uttala sig om” på frågan om konsekvenserna av den franska revolutionen), den hamnar nog på redaktionernas svarta lista.[23] De internationella tidskrifternas kriterier är kanske trots allt mer transparenta och rättvisa än de som gäller för publicering på DN Debatt.

Och frågan är som sagt i vilken utsträckning en debattsida eller en replik verkligen ger utrymme för att ”föra ut sin forskning”. Att skylla på någon annan, är det verkligen ”politikers strategi nummer ett”, som Esaiasson hävdade ovan? Är Mona Sahlins bästa gren ”ideologi”, som Bjereld vill ha det till? Och föreställningen att politikers viktigaste drivkraft är makten i sig, som Dahl framställer det – nog är det en omdebatterad och för många forskare högst kontroversiell idé?

I något av tidskriftens kommande nummer fortsätter diskussionen om statsvetarna och massmedia – och då genom att låta några av de politiker och partier som betygssätts ge sin syn på saken.

MAGNUS ERLANDSSON

STATSVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

OCH SCORE, STOCKHOLMS UNIVERSITET

---

[1] Dagens Nyheter (2010), Ekonomin: En bra finansminister råder sig själv, publicerat 2010-01-23.

[2]  SNS Konjunkturråd (2010), Konjunkturrådets rapport 2010: Råd till en finansminister, Stockholm: SNS Förlag.

[3] Möller, Tommy & Erlandsson, Magnus (2009), PM till statsministern – om vikten av effektiva politiska institutioner i globaliseringens tid, rapport till Globaliseringsrådet.

[5] Bjereld, Ulf (2010), Frifräsande bloggare hotar partierna inifrån, i Expressen den 13 maj 2010.

[6] Bjereld, Ulf (2010), Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i "duell", bloggpost den 9 maj 2010, http://ulfbjereld.blogspot.com.

[7] Svenska Dagbladet (2010), ”Reinfeldt verkade vara frustrerad” – Experter om gårdagens duell mellan Reinfeldt och Sahlin, publicerat 2010-05-04.

[8] Svenska dagbladet (2009), Försäkringskassans anställda kräver ursäkt, publicerat 2009-12-09.

[9] Dahl, Svend (2010), I svensk politik vinner partiet, publicerat på makthavare,se den 3 mars 2010, http://www.makthavare.se/2010/03/03/svend-dahl-i-svensk-politik-vinner-partiet/

[10] Dahl, Svend (2010), I svensk politik vinner partiet, publicerat på makthavare,se den 3 mars 2010, http://www.makthavare.se/2010/03/03/svend-dahl-i-svensk-politik-vinner-partiet/

[11] Dagens Nyheter (2007), Statsvetare: "Klokt beslut", publicerat 2007-10-31.

[12] Dagens Nyheter (2007), Reinfeldt: "Inte bra", publicerat 2007-11-02.

[13] Aftonbladet (2007), Statsvetare: ”Ett dråpslag mot Reinfeldt”, publicerat 2007-10-31

[14] Oscarsson, Henric, Odelleffekten, bloggpost den 28 april 2010, http://www.henrikoscarsson.com/2010/04/odelleffekten.html.

[15] Enligt Kjell Goldmann uttalade statsvetarprofessorer sig i de ledande svenska medierna i genomsnitt

1,3 gånger per dag under perioden december 2002 till maj 2004. Se Goldmann, Kjell (2005), Statsvetenskap som yrke, Lund: Studentlitteratur.

[16] Se Berggren, Niclas, Jordahl, Henrik & Stern, Charlotta (2009), The political opinions of Swedish social scientists, i Finnish Economic Papers, 2009, vol 22, issue 2, pages 75-88.

[17] Svenska Dagbladet (2009), S-statsvetare, V-sociologer och FP-ekonomer, publicerat 9 februari 2010.

[18] Bergstrand, Mats (2007), Statsvetarnas kommunikationsproblem, i Statsvetenskaplig Tidskrift 2007, årg. 109, nr 1, s 60. Se även Wockelberg, Helena (2005), Statsvetarna och massmedia, i Statsvetenskaplig Tidskrift 2005, årg. 107, nr 3, s 301.

[19] Bergstrand, Mats (2007), Statsvetarnas kommunikationsproblem, i Statsvetenskaplig Tidskrift 2007, årg. 109, nr 1, s 60.

[20] Bergstrand, Mats (2007), Statsvetarnas kommunikationsproblem, i Statsvetenskaplig Tidskrift 2007, årg. 109, nr 1, s 60, Goldmann; Kjell (2005), Statsvetenskap som yrke, Lund: Studentlitteratur; Jonsson, Sandra & Westerdahl, Karolina (2006), Ingen jeppe från gatan – experter i valbevakningen, C-uppsats, Mittuniversitetet i Sundsvall.

[21] Dahl, Svend (2007), Professorer ska debattera, i Expressen den 27 april 2007.

[22] Dahl, Svend (2007), Professorer ska debattera, i Expressen den 27 april 2007.

[23] Wockelberg, Helena (2005), Statsvetarna och massmedia, i Statsvetenskaplig Tidskrift 2005, årg. 107, nr 3, s 301.