____________________________
Ur Statsvetenskaplig tidskrift, nr 4/2012
____________________________
Det har säkert inte undgått någon – med intresse
för en eventuell koppling mellan resurser och kvalitet – att ett särskilt
avsnitt i de senaste statsbudgeterna vikts åt högre ersättning till humaniora
och samhällsvetenskap. De sammanlagt 800 miljoner kronor som dessa
utbildningsområden förstärkts med, från 2011 till 2013 – med effekten att
ersättningsbeloppet per helårsstudent stigit med cirka 30 procent jämfört med
2011 – ses av regeringen som ett svar på senare års utveckling, där ”den
lärarledda tiden har minskat parallellt med att studentgrupperna har ökat”[1].
Bland
annat får Malmö högskola i denna så kallade kvalitetssatsning drygt 23 miljoner
kronor, Linnéuniversitet knappt 30 miljoner kronor och Stockholms universitet
nära 90 miljoner kronor. Tuffa lokala budgetförhandlingar kan säkert påverka i
vilken utsträckning som regeringens kvalitetssatsning verkligen betyder fler
timmar med lärare för varje elev. Men regeringens öronmärkta peng bör vara ett mycket
gott argument för landets alla statsvetenskapliga institutioner att ha med sig
in i styrelserummen. (I budgeten är regeringen nära på övertydlig – satsningen
ska stärka kvaliteten, inte läggas på andra poster eller kompensera för andra
eventuella ekonomiska bortfall.)
Osäker
framtid
Samtidigt pressas lärosätena av insikten
om att ungdomskullarna och därmed statsanslaget krymper under kommande år. Eftersom
de ekonomiska konsekvenserna av det minskade utbildningsuppdraget är svåra att överblicka,
har några högskolor och universitet redan (och återigen) infört stopp för tillsvidareanställningar,
gällande all personal, även lärare.[2]
Som
en försiktighetsåtgärd må stoppet vara motiverat, inför risken att annars stå
övertaliga.[3]
Men hur möter och förebygger man egentligen bäst hotet om minskad efterfrågan
på utbildning och reducerade anslag från statsmakterna?
Den
här texten kommer att kasta fram några offensiva förslag på hur vi får fler av
dem som söker sig till högre utbildning att välja just statsvetenskap – och hur
några av de ungdomar som (eventuellt) uteblir kan ersättas med betalande
privata och offentliga tjänstemän mitt i karriären!
Fler
timmar ger nöjdare studenter
Högskolan Kristianstad lockade för ett
par år sedan lärarstudenter med orden ”minst nio timmar lärarledd tid per
vecka”, vilket väl placerar dem i ett slags inofficiellt vinnarbås i
samhällsvetarligan. Men för en gymnasieelev och potentiell student måste det
ändå låta som rena semestern. Enligt en undersökning av Lunds universitets
studentkårer hade studenter som i Lund läste etnologi eller ekonomisk historia
färre än tre timmar i veckan med lärare, att jämföra med de minst tretton
lärarledda timmar i veckan som erbjöds studenter vid Lunds tekniska högskola.[4] Den typiska
statsvetarstudenten befinner sig förmodligen någonstans i botten av denna lite
dystra lista, med mellan fyra och i bästa fall sex timmars undervisning per
vecka.
Men
regeringen, som sagt, har i budgetpropositionen varit tydlig. Andemeningen i
kvalitetssatsningen är bland annat att ”de som läser statsvetenskap ska få möta
sina lärare oftare!”. Den 30-procentiga anslagsökningen, om den översattes till
timmar (allt annat lika), skulle med lite kreativ matematik flytta upp spannet
till mellan sex och åtta timmar i veckan. Låt säga att det gjordes till en
målsättning för landets statsvetenskapliga institutioner – så har vi ett första
recept för att locka fler till statsvetenskapen.
·
6-8 timmars
lärarledd undervisning per vecka!
Kvalitet
– ett försäljningsargument
Man kan tycka vad man vill om
Högskoleverkets utvärdering, men hur orättvis stämpeln ”bristande kvalitet” än
kan upplevas måste förstås institutionerna göra allt som står i deras makt för
att tvätta bort den – enklast genom att förtjäna ett högre betyg vid den
uppföljande granskningen (lejonparten av blivande studenter tar knappast del av
den kritik som riktats mot utvärderingens metod och resultat). Och de lärosäten
som belönats med högsta betyg bör nu både anstränga sig för att säkra
kvaliteten och bistå sina mindre lyckade disciplinkollegor med råd och tips.
Alla tjänar på om statsvetenskap som ämne på ett positivt sätt utmärker sig i
jämförelser.
·
Mycket hög
kvalitet på landets samtliga statsvetenskapliga utbildningar!
Marknadsföring
underskattad
En snabb, högst ovetenskaplig
undersökning ger vid handen att många av landets statsvetenskapliga
institutioner kan öka sin attraktionskraft bara genom att på sina webbplatsers
förstasidor presentera sig bättre, snyggare, intressantare – ur perspektivet
hos en student som söker både ett spännande ämne och ett givande framtida
arbetsliv. Jag vill helst inte trampa någon på tårna, men ta en titt på
hemsidorna för ämnet i Lund, Örebro, Halmstad och Högskolan Dalarna så förstår
ni vad jag menar.
Göteborg
har en stilren hemsida, men viker mest skärmplats åt att framhålla sig själv
som väldigt framgångsrik, och lite plats – åtminstone på förstasidan – åt
varför man överhuvudtaget ska läsa statsvetenskap (och inte bara de många artiklar
och böcker som institutionens forskare publicerar). Uppsala inleder med att lyfta
fram sina 400 års erfarenhet av forskning och undervisning i statsvetenskap,
vilket väl knappast vore en PR-strategs första förslag på en säljande text.
Varför
tycks så många rikta sig mot bibliometriskt intresserade granskare eller
potentiella forskare? Och så få direkt till studenten som surfar efter en
utbildning? Varför inte istället inleda med allt man kan fördjupa sig i – eller
bli efter några terminer statsvetenskap: riksdagsledamot, statsminister,
lobbyist, omvärldsanalytiker, utredare, journalist, kommunikatör, kvalificerad
tjänsteman i stat, kommun, landsting som snart skriker efter nya, kompetenta
medarbetare?
Och
vad med alla andra kanaler, så som alumini, annonser, twitter, bilagor och
broschyrer? Nog borde statsvetenskapen, som ju i sitt ämne rymmer experter på
politisk kommunikation, påverkan, beslutsteori och värderingsförskjutningar,
kunna bli bättre på att locka och fängsla lite vilsna studenter.
·
Låt de
statsvetenskapliga institutionernas hemsidor bli vassare vapen i konkurrensen
om studenter! Och utveckla gamla och nya kanaler för att sprida insikten om att
statsvetenskapen är ett ämne för alla som vill jobba med alla typer av
samhällsfrågor!
Samverkan
en väg till anställning
En studierektor som envisas med att säga
att ”utbildningens syfte är att vara forskarförberedande” skrämmer bort 25 av
27 (och borde skrämma ännu fler, med tanke på hur den internakademiska
arbetsmarknaden för forskare ser ut). Till en ökad attraktionskraft hör därför också
att samverka med och undersöka behovet hos möjliga arbetsgivare utanför
akademin – och tydligt visa att, och hur, man gör det, gärna med
institutionaliserad medverkan från studenterna.
Vi
är många som fnyst åt Bolognaprocessens krav på anställningsbarhet, men ingen
student vill lämna sin utbildning och vara lika osäker som en forskare på vad
man egentligen har lärt sig under resan. Varje kursplan borde innehålla något mål
och moment där just den framtida yrkeskompetensen slipades.
·
Bygg i samverkan
nätverk med praktiker och arbetsgivare för att berika och utveckla undervisning
och forskning – och för att öka studenternas möjlighet till anställning!
Det finns förstås många ytterligare recept
att lägga till listan för dem som liksom jag tror att den demografiska
nedgången ska mötas med en offensiv. Men 1) fler timmar, 2) högre kvalitet, 3)
tuffare marknadsföring och 4) intensifierad samverkan bör vara en del av
strategin.
Det
finns även ett helt annat sätt att kompensera för ett eventuellt sviktande
studentunderlag – genom uppdragsutbildning (men som förstås också kan byggas upp
med hjälp av recepten här).
Att
tänka nytt är stort
En marknad som länge varit öppen för
universitet och högskolor – men som ännu är långt ifrån inmutad eller mättad – är
den som ges av möjligheten att sälja uppdragsutbildning till privata och
offentliga organisationer. Det heter visserligen i förordning (2002:760) om
uppdragsutbildning vid universitet och högskolor att högskola får bedriva
uppdragsutbildning ”bara om den knyter an till sådan högskoleutbildning på
grundnivå eller avancerad nivå som högskolan har examensrätt för”, liksom att inte
den inte får ha ”negativ inverkan på den högskoleutbildning som … högskolan
skall bedriva” – och därtill kommer förstås de hopplösa OH-påslag som alla
högskolor och universitet har att brottas med och som knuffar priset uppåt. Men
förordningarna som reglerar uppdragsutbildning får nog sägas vara av
”tillåtande” karaktär. Regelverket reser i praktiken inga hinder mot att
bedriva uppdragsforskning på de fält, på det sätt, och i den omfattning man
önskar.
När
det gäller de avgifter man har rätt att ta ut för sin uppdragsutbildning heter
det i avgiftsförordning (1992:191) att ”myndighetens avgifter beräknas så att
de helt täcker verksamhetens kostnader (full kostnadstäckning)”. (Förordningen
föreskriver även att om det ackumulerade överskottet uppgår till mer än 10
procent av den avgiftsbelagda verksamhetens omsättning under räkenskapsåret,
”ska myndigheten lämna ett förslag till regeringen om hur hela överskottet ska
disponeras” [5].)
Resan
mot nya uppdrag
Men hur få uppdrag? Ja, vissa fakulteter
och institutioner har en tacksam sits i det att regeringens satsningar på olika
sektorer kan mynna ut i rena beställningar från landets myndigheter, utan att
institutionen gjort några särskilda ansträngningar för att få ett uppdrag. För
de allra flesta är det dock rimligen inte en god ”strategi” att sitta och vänta
på att en förfrågan – från myndigheter, kommun, region, företag eller annan
institution vid ens egen högskola – ska dyka upp. Knappast heller att ensamma
på kammaren försöka gissa sig fram till möjliga behov hos möjliga kunder, eller
att titta på vad man redan har i kursväg och ur detta plocka samman en som vad
man hoppas blir attraktiv utbildning för en viss kategori yrkesverksamma.
Samverkan
- igen
Nej, också här slår jag ett slag för samverkan.
En sådan process kan börja med ett enda möte, två personer emellan, en
uppdragsgivare, en uppdragstagare, om å ena sidan den betalande organisationens
brister, kunskapsluckor, problem och framtida utmaningar, å andra sidan möjliga
utbildningsinsatser för att försöka lösa problemen och möta utmaningarna. I
bästa fall pågår hos uppdragstagaren redan relevant forskning och undervisning
som utbildningen kan byggas på och anknyta till.
Ungefär
så här, men på en nationell skala, jobbar många utbildnings- och
konferenskonsulter gentemot offentlig och privat sektor. Genom enkäter och
telefonintervjuer skapar man sig en bild av vad handläggare, utredare,
mellanchefer, chefer eller andra yrkeskategorier uppfattar som individuella
eller organisatoriska brister, och så sätter man samman ett program på två
dagar, som lockar 100 personer från olika delar av landet, och som betalar
7-8000 kr plus moms för att få vara med. En statsvetenskaplig institution har
kanske högre ambitioner än ett tvådagarsprogram, men principen för en matchning
mellan utbud och efterfrågan bör vara den samma.
Samverkan
är alltså melodin för att hålla koll på – eller skapa – efterfrågan! Sen kan
förstås uppdragsutbildningen i sig också ha en viktig funktion i att generera
nya samarbeten och kontaktytor för forskning och utbildning.[6]
Låter
det konstigt? Sälja utbildning? Det är nog bara att vänja sig, säger jag. Och
om du plockar fram entreprenören i dig – så blir åtminstone Jan Björklund glad.
MAGNUS
ERLANDSSON,
INSTITUTIONEN
FÖR GLOBALA POLITISKA STUDIER,
MALMÖ
HÖGSKOLA
[1]
Prop 2012/13:1, Utgiftsområde 16, sid 77.
[2]
Malmö högskola (2012), Oklar framtid
leder till anställningsstopp, webbartikel, 15 november 2012 (http://www.mah.se/Nyheter/Nyheter-2012/Oklar-ekonomi-bidrar-till-anstallningsstopp)
[3]
Kritiker menar dock att det är fel att som regeringen planera högskolornas
dimensionering genom att räkna antalet 20-åringar. Se till exempel
Universitetsläraren, 2/2012: ”Den demografiska utvecklingen hotar inte
lärosätenas framtid.”
[4]
Lundagård (2007), Minst lärartid för
humanister, webbartikel, 19 november 2007 (http://lundagard.se/2007/11/19/minst-larartid-for-humanister/
[5]
Oftast, när man frågar finansministrar, vill de ha tillbaka överskott och
själva bestämma hur pengarna ska användas. Riksrevisionen kritiserade för några
år sedan, i skarpa ordalag, Karlstads universitets sätt att generera, handskas
med och dölja överskott i samband med uppdragsutbildningar. (Se Riksrevisionen,
2006, Karlstads universitets
årsredovisning 2005, revisionsrapport 2006-04-12).
[6]
Göteborgs universitet (2011), Förstärkt
organisation för ökad uppdragsutbildning vid Göteborgs universitet, bilaga
4
