Förbundsredaktören har ordet
____________________________
Metoder har vi statsvetare blivit duktiga på. Vi vet hur man räknar folkpartister. Och hur vi med semistrukturerade intervjuer, enkäter, kritiska diskursanalyser, komparationer, etnografiska fallstudier och regressionsanalyser kan studera aktörer, organisationer, nationer, processer, politik, styrningsförsök, normer och trender.
Våra
metoder har utvecklats och förfinats. Undersöka och beskriva, det kan vi. Men hur
står det till med våra teoriers progression? Är vi bättre nu än på Webers tid att
förklara?
Teorier om teorier
Det
råder i och för sig ingen brist på teorier heller. Våra läroböcker listar en
uppsjö varianter av funktionalistiska, behaviouralistiska,
institutionalistiska, rationalistiska, konstruktivistiska, feministiska och marxistiska
teorier och fler än så. Oftast begär vi av våra uppsatsstudenter att de ska
välja någon redan etablerad teori som passar någorlunda väl med uppsatsens
metod och empiri. Peer-reviewers tycks resonera likadant. Ett gott hantverk ger
ett gott betyg på uppsatsen eller artikeln.
Men
hur ofta övertygas vi om att studenternas – eller kollegornas – teorier också
faktiskt nöjaktigt förklarar någonting? Och är de goda uppsatserna eller
publicerade artiklarna lika teoretiskt intressanta som de är elegant utförda?
Är forskningen verkligen så mycket mer än resultat infösta i av andra redan
utvecklade teorier?
Processen bakom teorin
Om
vi svarar nej på de sista frågorna och köper denna lägesbeskrivning, att våra
metoder är mer avancerade och användbara än våra teorier, då har Richard Swedberg[1] en
lösning: vik inte så mycket kraft åt teori, säger han – teoretisera istället.[2]
Vad är att teoretisera?
Att skapa teori! Teoretisera är processen, teori produkten. Våra möten med
studenter och kollegor borde handla minst lika mycket om konsten att
teoretisera som om vårt fälts redan etablerade teorier, menar Swedberg.
Teorierna – Webers, Bourdieus, Butlers och så vidare – måste vi alla känna
till. Men att lära studenter och varandra att teoretisera – att utifrån den
egna empirin, och inte utifrån andras redan utarbetade (och kanske daterade) idéer,
skapa teori – det är lika angeläget.
Negligerat sedan länge
Visst,
vi talar i undervisningen om induktion, om att man med utgångspunkt i empirin
kan utveckla ny teori. Men vi talar mindre om hur en sådan process kan se ut,
och det blir därför ganska sällsynt, till och med på avhandlingsnivå, att
studenten eller forskaren söker efter eller landar i ny teori. Teorikapitlet
kommer liksom alltid först.
Swedberg
ger Popper (och Reichenbach) skulden. Om den induktiva forskningsprocessen går
från 1) teoretiserande, till 2) teori till 3) testning av teori, blir det i Poppers
efterföljd bara intressant att diskutera de båda senare. Hur man utvecklar
hypoteser och testar dessa blir viktigast, eftersom själva ”upptäckandet” inte går
att logiskt analysera eller falsifiera.
Men
den vetenskapliga idén – om hur något med en ny teoris hjälp ska förklaras – är
sällan frukten av ett fallande äpple(!), plötslig gudomlig inspiration eller
ett misstag i laboratoriet, även om just den romantiska föreställningen om skaparkraft
och kreativitet lever stark. Idén, om den överhuvudtaget dyker upp, kräver hårt
arbete. Men Swedberg har idéer om hur detta arbete kan struktureras.
Många vägar till en idé
Vi
har enats, någorlunda, om hur vi tillämpar metoder. Är en liknande
samstämmighet möjlig kring hur vi går tillväga när vi skapar teori? Finns det
också där utrymme för att skapa regler, former, mallar, guider – och som kan få
oss att sluta upprepa, till våra studenter eller kollegor, att det bara är de
med obegränsat med tid och särskilda begåvningar som kan hoppas på att få en
teori uppkallad efter sig?
Nej,
Swedberg menar att teoretiserandet inte kan formaliseras och bli en
systematiserad och logisk process, så mycket romantiker är också han.
Teoretiserande förutsätter inspiration. Och denna inspiration kan framkallas på
vilket sätt som helst. Det är just avsaknaden av krav på att vara rigorös,
intersubjektiv, logisk som gör det möjligt att utnyttja fantasi och intuition. Men
det finns några ledstänger att hålla sig i.
·
Utforska
data
Swedberg citerar Tocqueville: ”I never gave in to the
temptation to tailor facts to ideas rather than adapt ideas to facts”.[3] (Men inte
heller Tocqueville beskrev hur idéerna uppstod i mötet med fakta.) Här är
uppgiften att teoretisera utifrån det empiriska materialet med syfte att
upptäcka något. Teoretisera kan med ordets grekiska etymologi översättas med
att iaktta, observera och kontemplera, alltså flera aktiviteter på samma gång: titta,
undersöka, komma på. Observera först med alla sinnen i alla typer av källor och
välj något intressant fenomen och ”nytt” i det du ser. Utgå hellre från egen
data än andras. Liksom en konsthantverkare behöver du lära känna ditt material.
Observera, så långt det är möjligt, utan att tänka, annars är risken att du
iakttar med dina gamla teoretiska glasögon och då avviker du från vägen mot nya
begrepp, ny teori.
·
Konceptualisera
Sätt
namn på och beskriv det nya fenomen du observerat, förstärk skillnaderna mellan
det du sett och det ”vi redan visste”, skapa ditt centrala begrepp. Välj ett
begrepp som är lätt att ta till sig, som till exempel ”managementbyråkrati”
(taget!)[4]
·
Bygg
ut och färdigställ teorin, formulera förklaringen
Pröva
metaforer, analogier, mönster, typer, kategorier. Finn förklaringen till det
fenomen du funnit! Den svåra och övergripande uppgiften med att teoretisera är
att både förstå och försöka förklara något som händer. Men lyckas du är glädjen
mycket större än när du ”bara” lyckas bekräfta någon annans teori.
Att lära ut teoretiserande
Våra
studenter, i bästa fall, får under sina resor på våra institutioner lära sig
och öva på metoder i deltagande observation, intervjuer, statistisk analys och
fallstudier. Varför inte, frågar sig Swedberg, också ge dem möjlighet att öva
sina förmågor i att observera, finna något intressant, skapa egna begrepp och
bygga en liten men ändå egen teori?
Magnus
Erlandsson är lektor i statsvetenskap och ledarskap och verksam vid institutionen
för skolutveckling och ledarskap, Malmö högskola, samt vid Förvaltningsakademin,
Södertörns högskola.
[1]
Richard Swedberg, svensk sociolog, verksam vid Cornell University, USA, och som
bland annat bidragit till att etablera den så kallade nya ekonomiska sociologin.
Han har publicerat böcker och vetenskapliga artiklar om klassiska sociologiska
och ekonomiska tänkare, bland annat Weber, Schumpeter och Tocquevilles.
[2]
Hela denna text bygger på Swedberg,
R (2011), Theorizing in sociology and social science: turning to the context of
discovery, i Theory and Society,
2012, 41:1-40, Springer Science.
[3]
Tocqueville, A. de. ([1835-1840]
2004), Democracy in America. New York: The Library of America.
[4]
Hall, P (2012), Managementbyråkrati –
organisationspolitisk makt i svensk offentlig förvaltning, Malmö: Liber AB.
