Förbundsredaktören har ordet
Genvägar och senvägar till publicering
____________________________
Har
du hört talas om John Bohannon? Doktor i molekylärbiologi och journalist på naturvetenskapliga
tidskriften Science, men mest känd för höstens virala text om peer review och
open-access-tidskrifter: Who's Afraid of
Peer Review?[1]
I den berättar Bohannon att han fabricerat en forskningsartikel om framgångsrik
cancerbehandling – under falskt namn från ett påhittat lärosäte (han kallade
sig Ocorrafoo Cobange från Wassee Institute of Medicine in Asmara) – fylld av
så många medvetna och uppenbara fel, brister och meningslösa experiment att den
redan vid ett första ögonkast borde ha avvisats av redaktörer och granskare.
Ändå accepterades hans artikel av drygt 60 procent av tidskrifterna (motsvarande
185 av de 304 forskningspublikationer den sändes till). Resultatet, menar
Bohannon, ”avslöjar konturerna av ett vilda västern i akademisk publicering”[2].
Global industri
Vetenskapliga
och tryckta tidskrifter har länge varit ett sätt dela kvalitetssäkrad kunskap
med andra, men det har varit exklusivt och svårt för andra än de bästa att få
utrymme. Med open-access öppnas dels dessa fönster mot världen, dels blir
inträdet åtminstone lite enklare för den stora forskarmassa som inte tillhör de
allra bästa.
Många
open-access-tidskrifter, alltså tidskrifter vars innehåll görs fritt
tillgängligt på internet, finansieras av att författaren eller hens
organisation betalar en avgift för publiceringen, och inte genom
prenumerationer.
Dras
du till skumraskaffärer kan du ganska lätt sätta upp en snygg hemsida som ser
seriös ut, till vilken publiceringshetsade akademiker snart flockas. Och tar
du, som Journal of International Medical Research, 3 100 dollar i avgift inför
en publicering har du snart sparat ihop till förtidspensioneringen.
Men
enligt Bohannon var också de förmodat seriösa spelarna oseriösa. Sage och
Elsevier, två publiceringsgiganter, står bakom flera av de tidskrifter som
valde att publicera artikeln.
Protester mot slutsatserna
Det
dröjde förstås inte många timmar innan Bohannon mötte invändningar. Redan dagen
därpå påpekades det att open-access inte ska bära skulden för svaga redaktörer
och obefintlig kvalitetsgranskning, och att resultatet förmodligen skulle ha
varit detsamma om Bohannon sänt sin artikel till prenumerationsbaserade
tidskrifter. Bohannon valde enbart ut open-access-tidskrifter som tar betalt
för publicering, och sökte indirekt efter så kallade ”predatory publishers”
(vars enda syfte att lura pengar av folk). Men hans resultat kom att fläcka
också de öppna tidskrifter på nätet som inte tar betalt för publicering (som
faktiskt utgör majoriteten av open-access-tidskrifter), och som möjligen har en
striktare hantering inför publiceringar.
Alla
de som jobbar för open-access och ser detta som framtiden viftade med armarna i
dagar efter Bohannons artikel, och värjde sig emot de slutsatser många verkade
vilja dra: att open-access framför allt har betytt en flod av ”dåliga
tidskrifter med dåliga artiklar”. Bohannon fick därför tuff kritik för sin egen
metodologi, för att hans egen text inte hade kvalitetsgranskats, och för den
skada den gjorde på systemets ”friska delar”.
Angelägen uppsträckning
Hårdaste
smällen efter avslöjandet landade på portalen DOAJ (Directory of Open Acess
Journals). Hela 45 procent av de tidskrifter som finns med i denna lista på
”öppna tidskrifter” accepterade fuskartikeln. Organisationen OASPA (The Open
Access Scholarly Publishers Association) som representerar ett 50-tal förlag
med open-access-ambitioner meddelade att Sage placerats i ett slags karantän
till det att deras kvalitetssäkringsrutiner utretts och förändrats, medan två
andra förlag fick se sina medlemskap terminerade.[3]
Även
om både DOAJ och OASPA beklagar det som upptäcktes i Bohannons studie, menar
bägge organisationer att detta lett till angelägna förändringar när det gäller deras
egna kriterier för medlemskap och granskning, liksom hos de etablerade förlag
som fått sitt rykte skamfilat.
Att vara öppen med kontrollen
Ett
självklart sätt att komma till rätta med icke-existerande granskning inför
publicering, är förstås att kräva att också granskningen publiceras bredvid
eller i anslutning till den accepterade artikeln. Där har ni kanske nästa
revolution när det gäller open-access – och kanske all vetenskaplig publicering
i artikelform.
Den
andra diskussionen, kring de bakomliggande orsakerna till explosionen av
open-access-tidskrifter (läs: det system för meritering som så enkelspårigt
fokuserar på publicering i tidskrifter) fördes inte i kölvattnet av Bohannons
artikel, men borde förstås ha fått näring av det ”vilda västern” Bohannon talar
om.
DOAJ
radar upp totalt 9 804 tidskrifter, hela 2 415 av dessa är inriktade mot
samhällsvetenskap. Vi väntar fortfarande på att en statsvetare ska berätta om
hur denne upprepat Bohannons experiment, genom att (medvetet) försöka få en
uppenbart usel artikel publicerad.
Magnus Erlandsson är lektor i ledarskap
och statsvetenskap och verksam vid institutionen för skolutveckling och
ledarskap, Malmö högskola, samt vid Förvaltningsakademin, Södertörns högskola.
[1] Bohannan, J (2013), Who's Afraid of Peer Review?, i Science, 4 October 2013: Vol. 342 no.
6154 pp. 60-65, http://m.sciencemag.org/content/342/6154/60.full
[2]
Ibid.
