(Ur Statsvetenskaplig tidskrift 3/2010)
____________________________
Tänk dig att du vikt ett decennium åt
att kartlägga ett statsvetenskapligt fenomen, att du kommit till
revolutionerande slutsatser, att boken du publicerar gör dig till en fixstjärna
på forskarhimlen, att du omges av lovord, priser, beundran – och en lagom
kittlande dos av avundsjuka. Och så börjar marken gunga.
Man finner allvarliga
fel i din forskning. Fel som du först viftar undan, men som snart överskuggar
allt annat. Du försöker förklara och försvara dig, men blir motbevisad. Du förlorar
ditt anseende, dina utmärkelser, dina vänner, ditt jobb.
Det kunde vara en
filmtrailer, men det är också vad som drabbade historikern Michael A.
Bellesiles[1]. I boken som blev hans
berömmelse och fall hävdade Bellesiles att fram till det amerikanska inbördeskriget,
1861-1865, var vapen sällsynta i USA[2], en politiskt
kontroversiell slutsats som gladde vapenmotståndare lika mycket som det
upprörde vapenlobbyn. Men Bellesiles material och metoder ifrågasattes och
efter en bitter strid stod det klart att Bellisiles inte kunde visa hur och på
vilka grunder han hade nått fram till sina resultat. En kommitté vid hans eget
universitet förklarade att hans forskning varit oprofessionell och vilseledande
och han uppmanades att lämna sin anställning. De fina priserna återkallades
eftersom Bellisiles hade ”violated basic norms of scholarship”.[3]
Fusk
och framgång
Bellisiles belackare menade att data
medvetet förfalskats (något som Bellisiles själv aldrig vidgått) och att man ur
det material Bellisiles hänvisade till istället kunde dra rakt motsatta
slutsatser (lite grovt att minst ett vapen legat under var mans kudde sedan Mayflower).
Men Ballisiles öde bör få oss att reflektera över varför också akademiker
frestas att ta förbjudna och riskfyllda genvägar till framgång, likt
elitidrottare som sänker vikten på diskusen eller dopar sig. Och hur bygger man
institutioner för att förebygga fusk?
Rimligen
spelar en mängd faktorer in när forskaren medvetet manipulerar sina data – och
de faktorer vi som vi fördömande väljer att lyfta fram bottnar i vår syn på
människa och samhälle. Några vill kanske förklara snedstegen med den fuskandes
egen bristande rätts- och moraluppfattning och jakt på status och berömmelse.
Andra menar att det samhälle vi skapat, där framgång är måttet på lycka,
fostrar oss i just en sådan riktning: idrottaren är så beroende av goda
resultat för reklamintäkter och sponsring – och forskaren av en strid ström av
citerade artiklar för sin karriär och försörjning – att de känner sig pressade
att nyttja ottillåtna medel, och sover sedan oroligt i rädsla för att upptäckas.
Misstag,
slarv – eller bara olika tolkningar
Även utan att behöva misstänkas eller
beslås med medvetet brott mot god forskningssed, finns det förstås många exempel
på när forskare får sina slutsatser utmanade, ifrågasatta, eller fullständigt förkastade.
Och både som lekman och forskare är det ibland svårt att veta vad och vem man
ska tro. Hur – i termer av metod och material – man nått fram till sina
resultat tycks spela en helt avgörande roll för resultaten i sig. Det är
visserligen ingen nyhet för alla som någon gång skrivit en tvåbetygsuppsats,
men betyder också att samhällsvetenskapliga ”sanningar” sällan dyker upp som
svar på frågorna i ”Vem vet mest?”.
Samband
inte nödvändigtvis beroende
Det finns fler discipliner som brottas
med dessa dilemman. Kvällstidningarnas löpsedlar handlar ofta om hur vi bör äta
för att må bra och leva längre, råd som tycks följa modets svängningar, men som
rimligtvis bygger på vetenskapligt genomförda medicinska studier som faktiskt visar
korrelationer mellan ett friskt hjärta och ett lagom rikligt intag av antingen
olivolja, fisk och blåbär – eller choklad, vin och fett!
Men korrelation är
inte nödvändigtvis samma sak som kausalitet, något som kritikerna av den
uppmärksammade boken Jämlikhetsanden[4] försökt göra ett nummer
av. Medan bokens författare tycker sig finna korrelationer mellan å ena sidan
stigande materiell välfärd och ökad lönespridning och å andra sidan ökad fysisk
och psykisk ohälsa, växande kriminalitet och tilltagande våld – och med titeln
hävdar att jämlika samhällen nästan alltid är bättre samhällen – menar
kritikerna att det nästan alltid är precis tvärtom, och att boken inte lyckas
visa att korrelationen också ger orsakssambanden. Andreas Bergh,
välfärdsforskare och nationalekonom, som skrivit ett förord till ”motboken” Jämlikhetsbluffen[5] (med ett äpple och ett
päron på omslaget), menar att orsakssambanden i Jämlikhetsanden är känsliga för
urval av länder och datakällor, och att det också krävs studier på individnivå
för att man ska kunna säga något säkert om ojämlikhetens effekter på ohälsan.[6]
Kumulativitet
eller sisyfosarbete
Man ber förstås om mothugg när man
försöker bevisa något som strider mot andras ideologiska uppfattningar, och de
är väl särskilt starka i frågor om vapen och fördelningspolitik. Men tilltron
till professorer (en av författarna till Jämlikhetsanden, Richard Wilkinson,
bär inte mindre än tre olika professorstitlar) och samhällsvetenskaplig metod
bör få sig en liten knäck var gång forskningsresultat ifrågasätts, av andra
forskare, journalister eller politiker. Samhällsmedborgaren kan med viss rätt
och hetta undra över om det finns någon kumulativitet i den
samhällsvetenskapliga akademin: ”Håller någon forskning streck – eller kan ni bevisa
allt och ingenting?”.
Att
söka fel och bekräftelse
Det heter under intersubjektivitetens stolta
paroll att vi ska kunna upprepa varandras studier och nå fram till samma
resultat. Men en del forskare tycks finna större drivkraft och glädje i att kritisera
andras metoder, teorier och slutsatser än att bekräfta dem. Att intensivt leta
efter felen, åtminstone i de böcker och artiklar som får stort genomslag, ska
möjligen ses som ett hedersamt arbete, men det enda som bekräftas då är ju
egentligen bara, gång på gång, den där sanningen från tvåbetygsseminariet: att
metoder och material är avgörande för resultaten. Å andra sidan, på grund av
att vi samhällsvetare inte har så många axiom att bygga vår forskning utifrån, samlas
vi gärna i mindre kotterier, där vi delar intressen och forskningsfält, där vi
har ungefär samma verklighetsuppfattning, likartade metoder – och inte så
sällan därför faktiskt lyckas bekräfta våra kollegors bild av hur saker och
ting hänger ihop.
Ingen
egen myndighet mot forskningsfusk
Inte heller Sverige är förskonat från
fuskande akademiker och här har länge förts en diskussion om vilka
institutioner som krävs för att förebygga oärlighet och förfalskning inom
forskning. Granskning av artiklar och forskningsresultat före publicering är
ett vedertaget sätt, men långt ifrån vattentätt, bland annat eftersom
artikelförfattare sällan förväntas att bifoga rådata och då granskarna knappast
kan förväntas att gå igenom materialet (där det nu finns) för att bilda sig en
egen uppfattning om rimligheten i tolkningarna.
Varje
svensk högskola har rutiner för hur man utreder misstankar om vetenskaplig
oredlighet, ofta präglat av diskretion och som det heter ”konfidentiella
förberedande undersökningar”[7], eftersom man vill ha på
fötterna innan man ger offentlighet åt en anklagelse som ju kan få stora
konsekvenser.
Efter en del turer
inrättades den 1 januari 2010 en så kallad expertgrupp för oredlighet i
forskning (förlagd till Centrala etikprövningsnämnden, CEPN, i Stockholm). Men
konstruktionen har kallats tandlös, av flera skäl: 1) gruppen har inte status
av egen myndighet och är därför inget självständigt utredningsorgan, 2) det är
bara högskolorna själva (i praktiken rektorn) som avgör om högskolornas egna
utredningar av misstänkt forskningsfusk ska kompletteras med ett yttrande från
expertgruppen (vilket innebär att det inte finns möjlighet för någon ”whistle
blower” att på egen hand slå larm[8]), och 3) tillskapandet av
gruppen har inte följts av några riktlinjer för vad som ska anses vara
oredlighet i forskning, eftersom man i beredningen inte lyckats nå enighet kring
hur oredlighet ska definieras. Det senare måste betecknas som en avgörande
brist, med tanke på gruppens uppdrag.[9] Man får nog betrakta
högskolorna som vinnare, eftersom denna konstruktion innebär att det även
fortsättningsvis är upp till rektor att avgöra hur oredlighet ska anges,
utredas och vilka påföljderna ska bli.[10]
Riktlinjer
för god forskning
Möjligen kan man i arbetet med att
definiera oredlighet hämta inspiration ur Vetenskapsrådets åtta budord för
forskare, som de formuleras i Vad är god
forskningssed?, uttryckta på ett ledigt språk (men med det något mer
uppfordrande skall istället för ska).
- Du skall
tala sanning om din forskning
- Du skall
öppet redovisa metoder och resultat
- Du skall
öppet redovisa kommersiella intressen och andra bindningar
- Du skall
medvetet granska och redovisa utgångspunkterna för dina studier
- Du skall
inte stjäla forskningsresultat från andra (t ex från yngre medarbetare)
- Du skall
hålla god ordning i din forskning (bland annat genom dokumentation och
arkivering)
- Du skall
inte bedriva din forskning på sådant sätt att andra människor kommer till
skada (t ex försökspersoner)
- Du skall
vara rättvis i din bedömning av andras forskning
MAGNUS
ERLANDSSON
STATSVETENSKAPLIGA
INSTITUTIONEN
OCH SCORE,
STOCKHOLMS UNIVERSITET
[1] Bartlett, Tom (2010), Michael Bellesiles Takes Another Shot,
artikel i The Chronicle of Higher Education, 3 augusti 2010. (http://chronicle.com/article/Michael-Bellesiles-Takes-An/123751/).
[2] Bellesiles, Michael A (2000), Arming America: The Origins of a National
Gun Culture, New York: Knopf.
[3] Bartlett, Tom (2010), Michael Bellesiles Takes Another Shot,
artikel i The Chronicle of Higher Education, 3 augusti 2010. (http://chronicle.com/article/Michael-Bellesiles-Takes-An/123751/).
[4]
Wilkinson, Richard & Picket, Kate (2010), Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre
samhällen, Stockholm: Karneval förlag.
[5]
Snowdon, Christopher (2010), Jämlikhetsbluffen,
Stockholm: Timbro.
[6]
Timbro (2010), Jämlikhetsbluffen orsakade
vass debatt, referat från bokpresentation, 18 augusti 2010, http://www.timbro.se/innehall/?art=lansering-av-jamlikhetsbluffen#referat
[7]
Uppsala universitet (2010), Vetenskaplig
oredlighet (riktlinjer avseende förfarandet vid anklagelse om),
diarienummer UFV 2010/664 ( http://regler.uu.se/Detaljsida/?contentId=14311)
[8]
Samuelsson, Marielouise, (2009), Kritik
mot brist på riktlinjer när forskningsfusk ska utredas, artikel i Universitetsläraren,
nr 13 2009.
[9]
Vetenskapsrådet (2009), Promemoria
angående förordningsändringar avseende vetenskaplig oredlighet, yttrande
över Utbildningsdepartementets promemoria "Expertgrupp för oredlighet i
forskning vid Centrala etikprövningsnämnden, (http://www.vr.se/download/18.44482f6612355bb5ee780002385/090821_Vetenskapsradets%2Bsynpunkter_pm%2Bom%2Boredlighet.pdf
[10]
Samuelsson, Marielouise, (2009), Kritik
mot brist på riktlinjer när forskningsfusk ska utredas, artikel i
Universitetsläraren, nr 13 2009.
