(Utdrag ur Statsvetenskaplig tidskrift, nr 2/2010)
____________________________
I handen håller du nu ett temanummer av
Statsvetenskaplig tidskrift, med fokus på de svenska politiska partierna. Även
dessa så kallade förbundssidor – ett av Statsvetenskapliga förbundets fönster
ut mot sina medlemmar och en plats för diskussion om svensk statsvetenskap och
dess utövare – viks denna gång åt politiska partier och dess politiker. Men
vinkeln på följande sidor (och som denna gång mer tjänar som
förbundsredaktörens eget fönster än förbundets), blir istället på vilket sätt och med vilka konsekvenser
svenska statsvetare deltar i den offentliga debatten om landets partier och
politiker.
På
armlängds avstånd
Statsvetare, liksom andra forskare från
andra vetenskapliga grenar och discipliner, blir ibland rådfrågade och
konsulterade som en del i den politiska beredningen och de deltar inte sällan i
olika policyprocesser som utredare, utvärderare, bollplank och kommentatorer.
Men statsvetarens ord och rekommendationer väger oftast lätt när de politiska
avvägningarna och vägvalen sedan görs av de röstande, av partierna, och av
politiker i regering och riksdag – och skam vore väl annars, givet de
demokratiska principer vi bekänner oss till, i ett land där demokratin
förverkligas genom partier, inte ”experter”.
Det finns därtill
många exempel på när våra partier och politiker markerar distans till mer eller
mindre explicita påbud från forskarsamhället. När SNS Konjunkturråd i januari i
år presenterade sin senaste skrift[1]
avslutade finansminister Anders Borg sina kommentarer med att säga ”SNS bör
inte göra fler sådana här rapporter”[2].
När förre statsministern Göran Persson gavs tillfälle att tycka till om en av
Globaliseringsrådets många forskarförfattade texter[3]
hette det att ”det är en intressant och välskriven rapport – jag har egentligen
bara problem med alla förslag i den”.[4] Och det ljumma mottagande som just
Globaliseringsrådets slutrapport fick av den sittande regeringen skvallrar om
ett missnöje med rådets rekommendationer och kanske också med formerna med
vilka de tagits fram och lanserats. Forskare hålles kort alltså, men som sagt,
på goda grunder, om man värnar de politiska partiernas ensamrätt att
(åtminstone i slutändan) formulera, presentera, implementera – och ta ansvar
för – politik.
Statsvetare
som stildomare
Nu var det inte statsvetarnas egenskaper
som mer eller mindre framgångsrika kritiker eller inspiratörer i
policyformulering som skulle vara ämnet här, utan den mer snäva rollen som utläggare
och bedömare av partiers och politikers förehavanden som organisationer och
personer (möjligen med åtminstone indirekta konsekvenser för vilka partier och
politiker som väljs och för den politik de sedan kan föra). Och jag börjar med
att ge en handfull exempel på omdömen, och recept, från några av de statsvetarkollegor
– de flesta dock med professors titel – som inte drar sig för att kommentera just
politikers och partiers ageranden.
Ulf Bjereld menade nyligen
i en debattartikel – kallad ”Frifräsande bloggare hotar partierna inifrån” –
att det fortfarande finns ”alltför många politiker och kampanjstrateger som
inte förstår de sociala mediernas logik eller hur den
kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar villkoren för det politiska
livet”. Bjereld säger i samma artikel att ”Urban Ahlin gav stenåldern ett
ansikte när han (DN 26/10-08) kritiserade Pär Nuder för att i sina memoarer
vara alltför frispråkig”. Rådet från Bjereld direkt till det socialdemokratiska
partiet blir att bejaka den nya medielogiken ”och våga släppa varumärket utan
att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet vari
varumärket har sin grund.”[5]
Bjereld är ledamot av
förbundsstyrelsen för Sveriges kristna socialdemokrater (Broderskapsrörelsen),
och möjligen ska hans råd också ses som en partikamrats och inte bara en statsvetares.
Inläggen på Bjerelds egen blogg får kanske inte samma spridning som en artikel
i Expressen, men i denna blogg kan vi läsa om en tv-sänd debatt i Agenda (den 8
maj 2010) mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt: ”[M]an får lätt bilden av
att Reinfeldt tror att det inte finns något problem i världen som inte kan
lösas med hjälp av skattesänkningar. Kanske att t o m vädret blir bättre med
sänkt skatt”, och att ”Mona Sahlins bästa gren är ideologi. Bara ett jämlikt
samhälle kan vara pluralistiskt, var en bra oneliner”.[6]
Mer
tvärsäkert än prövande
Peter Esaiasson kommenterade ett annat
möte mellan Sahlin och Reinfeldt (i SVT Aktuellt den 3 maj 2010), med orden att
Reinfeldt saknade argument: ”Det var mycket avklätt. Reinfeldt verkade inte
veta vad han skulle säga”.[7]
Tidigare, i en kommentar till sjukförsäkringsdebatten, hävdade samme Esaiasson
att borgerliga politiker skyllde på Försäkringskassans anställda. ”Att skylla
på någon annan, i det här fallet myndigheten, är politikers strategi nummer
ett. Det är inte så intellektuellt snyggt, men opinionsmässigt är det
effektivt”.[8]
Svend Dahl, doktorand
i statsvetenskap, menade i en nätpublicerad replik (på ett inlägg av Anne-Marie
Pålsson om partieliternas makt över riksdagens ledamöter), att det centrala för
den enskilde politikern är ”att se till så att man maximerar sina möjligheter
till maktinnehav”[9].
”Då blir det också naturligt att lojalt ställa upp när
partiledningen kasserar gamla hjärtefrågor. Ett sådant perspektiv (…) kan
hjälpa oss att förstå varför nästan inga moderater protesterar mot
partiledningens ständiga omprövningar av den egna politiken, varför inga
folkpartister protesterat när socialliberalismen ersatts med batongliberalism
eller varför det rödgröna samarbetet för det flesta miljöpartister är helt
okontroversiellt.”[10]
Furstespeglar
i tidningar och blogg
Många statsvetare kände sig kallade att
ge sin syn på den så kallade Schenström-affären när denna dominerade mediernas
bevakning av den då nytillträdda regeringen. Olof Ruin utdelade då rådet att ”i
stället för att försöka sopa problematiken under mattan, borde statsministern
rakt upp och ner ha sagt ’det här var inte bra’(…) Nu valde han att
bagatellisera saken, det gör saken värre för honom.”[11]
Reinfeldt tycks ha lyssnat på uppmaningen – bara några dagar senare säger han
så här om uppgifterna att en av hans övriga statssekretare misstänkts för
skattebrott: ”Det inträffade är inte bra”.[12]
Att Reinfeldt hade
svårt att ge klara besked under turbulensen efter sin statsekreterares
krogbesök kommenterades också av Sören Holmberg: ”Frågan alla ställer sig nu är
hur det står till med hans omdöme”.[13]
Mitt sista exempel här
på vad vi kanske kan kalla statsvetenskaplig frispråkighet är Henric Oscarssons
kommentar till Mats Odells etikett ”Tobleronepolitik” på oppositionens förslag
om 9 miljarder kronor till skola, vård och omsorg – ett uttalande som enligt
Oscarsson ”saknade den elegans, kvickhet och det nyhetsvärde man kan förvänta
sig av ett motståndarkritiskt angrepp från en erfaren och ansvarstagande
politiker. Uttalandet kunde i själva verket ha varit frambrölat av vilken döbloggare som helst”[14]
(min kursivering).
Efterfrågade
och ofta förekommande
Ovan listades bara ett litet och kanske
inte representativt urval av några statsvetares tankar, synpunkter och åsikter
om politiker och partier, klippta ur artiklar, intervjuer och bloggar. Det
kunde varit betydligt fler förstås, och om jag hade velat fånga alla åsikter som
statsvetare ger luft åt i tidningar, radio, tv och på internet hade antalet
träffar säkert blivit flera tusen under samma period.[15]
Tanken är att jag med dessa exempel som fond ska försöka inleda ett resonemang och
kanske starta – eller i så fall snarare fortsätta – ett meningsbyte om
konsekvenserna av svenska statsvetares deltagande i den offentliga debatten, om
än bara när det gäller landets partier och politiker.
I några av de mediestrategiska
råden ovan skönjs möjligen en lätt slagsida åt vänster[16],
även om svenska samhällsvetare generellt tycks befinna sig i den politiska
mittfåran[17]. Å andra
sidan borde det inte vara några problem med eventuella slagsidor, om bara
statsvetarnas politiska preferenser görs tydliga. Det finns ju flera
statsvetare i landet som är uttalade partisympatisörer eller till och med
aktiva politiker, och flera, särskilt bland de yngre, i statsvetarprofessionen
skyltar ganska obesvärat med sina politiska sympatier och värderingar på
Facebook, debattinlägg eller i TV-soffan. Om bara läsare, lyssnare och
studenter är medvetna om risken – eller möjligheten – att vissa av utsagorna kan vara färgade av statsvetarens
politiska hemvist finns väl inget hinder att uppmana statsvetare att tycka till
när frågorna ställs? För visst kan vi förutsätta kritiska mediekonsumenter
bland tv-tittare och tidningsläsare, liksom värderande elever i
föreläsningssalarna? För inte kan väl några frifräsande bloggare hota
statsvetenskapen inifrån (om nu en lite orättvis jämförelse tillåts)?
Ransonering
eller frikostighet
Eller är det kanske så, som några
hävdar, att medielogikens dramaturgi bara tillåter ensidiga argument och
förenkling och att statsvetare därmed borde hålla sig för goda för att
överhuvudtaget delta?[18]
Och finns det en risk – som för vissa
inte är värd att ta – att ”en överexponering medför att varje
statsvetarframträdande kommer att tillmätas mindre tyngd i samhällsdebatten”[19]?
Uppmaningar till återhållsamhet med liknande argument har riktats från bland
andra statsvetarprofessorerna Olof Ruin och Kjell Goldmann.[20]
Medan anmaningar till mer aktivitet från statsvetarna på debattsidor och i
tv-soffor kommer från bland andra Svend Dahl, själv flitigt förekommande
kommentator.
Dahl berättar i en
debattartikel att han visserligen får uppskattande kommentarer från kollegor
efter medieframträdanden, ”men samtidigt pratas det på akademiska konferenser,
och i sociala sammanhang, lite föraktfullt om de samhällsvetare som ofta
uttalar sig i medierna.”[21]
Dahl argumenterar för att förmågan att föra ut sin forskning på nationella
debattsidor eller i tv borde vara lika relevanta bedömningsgrunder vid
tillsättning av forskar- eller lärartjänster som publicering i internationella
tidskrifter.[22]
Rättvisande
kriterier
Men all statsvetenskap får inte
tv-producenter och debattredaktörer att hoppa lika högt av upphetsning. Frågor
från journalister som bevakar svensk politik kommer rimligtvis oftare till de
statsvetare som i sin forskning intresserat sig för partier, opinionsbildning,
val och ledarskap, än till dem som ägnar sin forskartid åt statsförvaltningens
organisering. Vissa statsvetare tycks också ha lättare än sina kollegor att
formulera sig snabbt och slagkraftigt. Den statsvetare som inte är riktigt
säker, vrider och vänder på argumenten som sutte hon på ett seminarium (och
likt den kinesiska kommunisten Zhou Enlai svarar ”det är det alldeles för
tidigt att uttala sig om” på frågan om konsekvenserna av den franska
revolutionen), den hamnar nog på redaktionernas svarta lista.[23]
De internationella tidskrifternas kriterier är kanske trots allt mer transparenta
och rättvisa än de som gäller för publicering på DN Debatt.
Och frågan är som
sagt i vilken utsträckning en debattsida eller en replik verkligen ger utrymme
för att ”föra ut sin forskning”. Att skylla på någon annan, är det verkligen ”politikers
strategi nummer ett”, som Esaiasson hävdade ovan? Är Mona Sahlins bästa gren
”ideologi”, som Bjereld vill ha det till? Och föreställningen att politikers
viktigaste drivkraft är makten i sig, som Dahl framställer det – nog är det en
omdebatterad och för många forskare högst kontroversiell idé?
I något av
tidskriftens kommande nummer fortsätter diskussionen om statsvetarna och
massmedia – och då genom att låta några av de politiker och partier som betygssätts
ge sin syn på saken.
MAGNUS ERLANDSSON
STATSVETENSKAPLIGA
INSTITUTIONEN
OCH SCORE,
STOCKHOLMS UNIVERSITET
[1] Dagens
Nyheter (2010), Ekonomin: En bra
finansminister råder sig själv, publicerat 2010-01-23.
[2] SNS Konjunkturråd (2010), Konjunkturrådets rapport 2010: Råd till en
finansminister, Stockholm: SNS Förlag.
[3] Möller,
Tommy & Erlandsson, Magnus (2009), PM
till statsministern – om vikten av effektiva politiska institutioner i
globaliseringens tid, rapport till Globaliseringsrådet.
[5] Bjereld,
Ulf (2010), Frifräsande bloggare hotar
partierna inifrån, i Expressen den 13 maj 2010.
[6] Bjereld,
Ulf (2010), Mona Sahlin och Fredrik
Reinfeldt i "duell", bloggpost den 9 maj 2010,
http://ulfbjereld.blogspot.com.
[7] Svenska
Dagbladet (2010), ”Reinfeldt verkade vara
frustrerad” – Experter om gårdagens duell mellan Reinfeldt och Sahlin, publicerat
2010-05-04.
[8] Svenska
dagbladet (2009), Försäkringskassans
anställda kräver ursäkt, publicerat 2009-12-09.
[9] Dahl,
Svend (2010), I svensk politik vinner
partiet, publicerat på makthavare,se den 3 mars 2010, http://www.makthavare.se/2010/03/03/svend-dahl-i-svensk-politik-vinner-partiet/
[10] Dahl,
Svend (2010), I svensk politik vinner
partiet, publicerat på makthavare,se den 3 mars 2010, http://www.makthavare.se/2010/03/03/svend-dahl-i-svensk-politik-vinner-partiet/
[11] Dagens
Nyheter (2007), Statsvetare: "Klokt
beslut", publicerat 2007-10-31.
[12] Dagens
Nyheter (2007), Reinfeldt: "Inte
bra", publicerat 2007-11-02.
[13] Aftonbladet
(2007), Statsvetare: ”Ett dråpslag mot
Reinfeldt”, publicerat 2007-10-31
[14] Oscarsson,
Henric, Odelleffekten, bloggpost den
28 april 2010, http://www.henrikoscarsson.com/2010/04/odelleffekten.html.
[15] Enligt
Kjell Goldmann uttalade statsvetarprofessorer sig i de ledande svenska medierna
i genomsnitt
1,3 gånger per dag under perioden december 2002 till
maj 2004. Se Goldmann, Kjell (2005), Statsvetenskap
som yrke, Lund: Studentlitteratur.
[16] Se Berggren, Niclas, Jordahl,
Henrik & Stern, Charlotta (2009), The
political opinions of Swedish social scientists, i Finnish Economic Papers,
2009, vol 22, issue 2, pages 75-88.
[17] Svenska
Dagbladet (2009), S-statsvetare,
V-sociologer och FP-ekonomer, publicerat 9 februari 2010.
[18] Bergstrand,
Mats (2007), Statsvetarnas
kommunikationsproblem, i Statsvetenskaplig Tidskrift 2007, årg. 109, nr 1,
s 60. Se även Wockelberg, Helena (2005), Statsvetarna
och massmedia, i Statsvetenskaplig Tidskrift 2005, årg. 107, nr 3, s 301.
[19] Bergstrand,
Mats (2007), Statsvetarnas
kommunikationsproblem, i Statsvetenskaplig Tidskrift 2007, årg. 109, nr 1,
s 60.
[20] Bergstrand,
Mats (2007), Statsvetarnas
kommunikationsproblem, i Statsvetenskaplig Tidskrift 2007, årg. 109, nr 1,
s 60, Goldmann; Kjell (2005), Statsvetenskap
som yrke, Lund: Studentlitteratur; Jonsson, Sandra & Westerdahl,
Karolina (2006), Ingen jeppe från gatan –
experter i valbevakningen, C-uppsats, Mittuniversitetet i Sundsvall.
[21] Dahl,
Svend (2007), Professorer ska debattera,
i Expressen den 27 april 2007.
[22] Dahl,
Svend (2007), Professorer ska debattera,
i Expressen den 27 april 2007.
[23] Wockelberg,
Helena (2005), Statsvetarna och massmedia, i Statsvetenskaplig Tidskrift 2005,
årg. 107, nr 3, s 301.
